Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 1

mig djupt rörd af medlidande. Hon hade en min och ögon sedan... Gudskelof, efter någon tid syntes hon lugnare; hon hade svettats ymnigt, hon kommer sig för småningom, hon ser sig omkring, hon småler, hon förer handen till ansigtet... Hennes systrar luta sig fram och fråga hvad som fattas henne; hon svarar: Ingenting; — -hon vänder sig emot väggen; jag betraktar henne. — Tyst, hon har somnat. Nu, mina vänner, är det blott hvila hon behöfver; låt oss sakta dra oss tillbaka; må endast sköterskan stanna qvar för att vaka öfver henne. Helt tysta lemnade vi alla sjukrummet. Då jag kom ut i salen bemärkte jag, icke utan en viss glädje, vid sidan af teköket som porlade på bordet, en liten flaska innehållande romm. Förlåt, men ni finner väl att i vårt yrke fordras något som stärker kuraget. Då vi druckit tå, ber man mig stanna qvar öfver natten och jag aktade mig för att afslå ett sådant tillbud; ni kan sjelf föreställa er om jag borde känna lust att midt i ratten fara samma väg tillbaka. Den gamla frun upphörde ej att sucka. — Hvad kommer åt er, min fru? Jag har ju sagt er att hon skall lefva; oroa er icke, eller rättare, följ den. sjukas exempel; sof, klockan är ett slagen. Om ej denna händelse inträffat, hade ni för fyra timmar sedan gått till sängs. — Låter ni väcka mig om någonting händer? — Ja, det är öfverenskommet; tag med er de unga. — Den gamla frun gick ut, och flickorna gingo på sitt rnm; man bäddar åt mig en söng i salen; jag lägger mig i den; jag kan ej somna; jag vet icke hvad, men något är det som oroar mig; min patient går mig ej ur tankarne. Slutligen kan jag ej längre uthärda, jag stiger upp i flygande och tänker så här: jag måste nödvändigt gå att se om den sjuka... den der sköterskan, Gud vet om hen...