Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 1

sin höjd kopparslaztar. Nå väl, pligten får tala i brist på byttra. Sedan jag försett mig med de läkemedel jag anser oundgängliga vid sådana hastigt påkommande sjukbesök, begaf jag mig på väg. Jag framkom ej utan stor möda, det kan jag försäkra; en infernalisk väg, rännilar stora som bäckar, riktiga träsk 2f smältande snö, gungflyn, och till råga på eländet en nedrasad fördämning, vatten öfverallt; man måste köra på mäfå. Icke dess mindre framkommo vi till ett litet hus med halmtak; i fönstret brunno två ljus. Det var här man väntade ocs; En gumma med vördnadsfullt ansizte och mössa å hufvudet går emot mig. — Räidda henne! För Guds skull rädda benne; hon cör! par den gamla åt mig. Jag svar Ingen oro! Sök att lugna er... Hvar är då den sjuka ? — Hitåt; var god och: stig på.s — Jag ser framför mig ett litet snyggt rum; i ena hörnet står på ett litet bord en brinnande lampa framför en helgonbild; i sängen ligger en tjugofyraårig flicka utan sans, nästan oförmögen att andas; hon blossar, hon brinner af feber. Vid hufvudgärden stå två andra flickor helt förskräckta och gråtande. Den äldsta säger till mig: I går var hon alldeles frisk, hon hade god matlust; i morse klagade hon öfver lindrig hufvudvärk, och helt hastigt på eftermiddagen . .. ni ser sjelf i hvilket tillstånd hon nu är. — Äfven till denna flicka säger jag: Lugna er, var ej orolig! Hvad kan ni väl säga derom, min berre? En läkare måste tala rå. Jag började kuren: jag åderlät henne, jag lät applicera senspsdegar, jag föreskref en dekokt på örter. Under tiden betraktade jag subjektet. Min Gud, en sådas vacker flicka! Ja, jag hade ännu aldrig set. en sådan skönhet! O, hon var skön, utomordentligt skön! Jag ände