Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 1

är troligtvis fråga om någon sjuk. — Man ger mig hrefvet, jag öppnar det; det förhöll sig verkligen så. Jag svarar: Bra, mycket bra! Ja, ser ni, vårt dagliga bröd beror deraf. Hör nu på hvad brefvet innehöll: ett fruntimmer, en enka, skref till mig att hennes dotter låg farligt sjuk, och bad mig i Guds och alla helgons namn skynda till hennes hjelp. Hon tillade vidare att jag hade till mitt förfogande en förspänd vagn jemte karlen som aflemnat brefvet. Det ver godt och väl, en stället låg hela tjugo werst bort; det var mörkt som i en säck, vägarne voro blöta. Det var en mycket fattig fru, det syntes tydligt på papperet, på sigillet; på sin höjd kan man af henne påräkna ett par ruble , och 5fven dessa äro osäkra. Lika godt, ni förstår väl att pligten går framför allt; en mennieka är nära döden, man tillkellar mig, och jag skulle ej begifva mig åstad! Jag lemnar straxt mina kort åt Kalliopyue, en person som alltid är till hands, och skyndar hem till mitt logis; då jag kommer in i po:ten får jag se, hållande framför treppin, en liten eländig teJejka, förspänd mid t:å mycket baikstinna bondkampear, utan att tala om deras färg, som liknade den af en gammal urblekt filthatt; kueken satt vördnadsfullt på kuskbocken, orörlig och med blottadt hufvud. Jag tänkte för mig sjelf: Aha, broder, det syxs nog att ditt husbondfolk ej har öfverflöd på guld och silfver. — Ni småler, min herre! Dertill eger ni rättighet; men jag skall säga er att vi fattiga sater, vi taga allting i betraktande; allt är för oss liksom symtomer; är den kusk man skickar oss sitter makligt som en furste och icke :blott spar mössan; utan till på köpet småler och svänger piskan, då kan jag räkna på en bankosedel. Men här vid lag märkte jag nog att man hvarken kunde vänta sig papperseller silfvermynt, utan på