derigenom att de Jemte David utvalde sig ännu några andra franska förebilder, men i allmänhet hade dessa försök föga framgång och man var färdig tro att färgerna på den belgiska paletten skulle småningom utplånas. Så var det likväl icke. Ädla bemödander gjordes i tysthet. Förtjensten att hafva framkallat eller uppmuntrat dem tillhör de konstföreningar som funros här och der. Lågan, som för någon: tid varit afmattad, har åter uppflammat. Vi ega beviset derpå framför våra ögon. 206 målningar, 24 skulpturarbeten, 20 gravyrer eller litografier, och bland dessa koustalster flera högst märkliga, vittna på ett afgörandde sätt derom: Det är icke historiemålningen som är den förherrskande i den belgiska afdelningen. Den belgiska skolan tycks hafva varit af den tanken, att hon i detta hänseende hade i Rubens en af dessa stjernor, som raan ej ens på stort afstånd bör söka nalkas, emedan man derigenom :äfventyrar att helt och och hållet fördunklas; det är i genremålningen, i sin Teniers, sin Metzu, sin Terbury s80m hon i allmänhet har sökt sina förebilder. För min räkning gillar jag fullkomligt denna kloka id och ämnar också, med förbigående af åtskilliga större taflor, som emellertid ingalunda sakna sitt värde, vända mig till de mer anspråkslösa, hvilka visserligen hvad dimensionerna beträffar äro de förra betydligt underlägsna, men mycket öfverlägsna i afseende på sann förtjenst. Fem eller sex belgiska målare hafva isynnerhet tilldragit sig mängdens blickar och kännares uppmärksamhet. Jag skall som hastigast genomgå deras förnämsta arbeten. Leys. Denne målare har studerat 16:de århundradet. Den mest bemärkta af de tre taflor ham exponerat har till titel promenaden utanför städsmurarne. Det är liksom en ö-versättving i måleri af följande ställe ur Göthes Faust: Utur porten, inhöljd i dam, En brokig skara tränger sig fram. Alla sig gerna sola i dag. — — — De stått upp från åe låga, Ringa hyddornas trånga gemak, Och ifrån verkstädernas plåga Och från trycket af gaflar och tak; Ut från staden, den qvalmiga ängden, Ui från kyrkors högtidliga natt Fram i ljuset skynda de gladt,, — — Denna tafla röjer stort konstnärligt förstånd i gruppernas anordning; de karakteristiska fysionomierna, ställningarne, hållningen, ko-). stymerna hafva frapperat alla. Äfven beundrar man mycket det sätt hvarpå staden aftecknar sig mot den af aftonrodnaden belysta : bimlen. Koloriten förefaller icke desto min-: dre något maniererad. Willems. Denne målare har med förkärlek fästat sig vid 17:de århundradet, liksom Leys vid-det I6:de. Hans sidenbutik år 1660 är en af de täckaste taflor expositionen har attupp: visa, täck genom belysningen och harmonien uti det hela, genom det graciösa och natursanna hos de båda fruntimmerna som utvälja s dentygen, genom den polerade värdigheten hos köpmannen; ställningen och ansigtsuttrycket hos kavaljeren, som åtfölja de begge damerna, äro lika ypperligt tänkta. De antyda temligen tydligt att den pågående upphandlingen för hönom eger ett underordnadt intresse. Tygerna. och satinerna äro återgifna medl, en sanning, en mjukhet och en finhet som de läckraste och mest berömda penslar ingalunda behöfde skämmas för. Koketteriet af densamme är äfven en intagande tafla. Dock anmärker man mot den! att hom saknar tillräckligt ljus. Stevens (Joseph): De utaf hars taflor hvilka : tillvusnit sig mesta bifallet äro: ett hund-Å equipage, minne från Brissels gator och denÅ objudne gästen. Joseph Stevens, liksom er Kiörbog, företå att ge lif åt djurer. Stevens (Alfred), dem förres brer, besitter : an kraftfull pensel, men lägger kanhärda icke ):! sog band på sin kraft. Hans mest istsgasdel tafla har till titel: vad man benämner lösdrifveri, Det är en stackars fattig saor, som vid hander håller ett barn, på samma gång hen bär et annat vid bröstet, och som blir arresterad för lösdnifveri af vakten. Ett fruntimmer, som röres af bernes sorgliga bslägenrhet, vill ge sin böra åt dem stackars qvinnar, som slår sed ögorer osh tyst åtföljer seldaterna. Taflan har er dyster, msa saxn ko-jf:! lorit. Blygsela öfver det oförtjenta eländet aftnålar sig i den fattiga modren: arletsdrag och hållning; de stackars små barnen väeks värt medlidande, Man känner sig frestad, vid isynen af denna tafla, att göra som frustimret, I: och framtaga sin börs. Det är alltså en god safla. Att väcka till eftertaxke, att röra och mana till välgörenhet; detta är sannerligen af alla förtjenster den bästa hos en konsträr. (2?) Alfred Stevens synes mig böra räknas bland de målare, hvilka äro långt ifråa att hafva uppnått. den höjd som de en dag skola nå. Det skulle icke förvåra mig om tiden, i fall han u:derstödjes af flitigt arbete, utaf Alfred Stevens en gång kommer att göra hvad man kallar en mästare. Verlat. Det ligger styrka och en mer än ! vanligt rask touche i hans dujflar som anfal-. lag af en tiger. Koloriten förefaller dock något öfverdrifven. Dillens är ett namn som jag tror är temligen nytt för oss. Denne. målare både lofvar och ger redan. Den af bans taflorsom , man tycks mest föredra heter rättig heter till fri passage Det ligger smak och känsla i denna komposition. Man tycker emellertid att mr Dillens slösat nog mycket med blått. Degrou. Man stannar framför hans promenad. I 20 gammal och svag prest promenerar, stödande sig på en annan mycket ung prest ellar, som jag sednare är böjd att tro, en ung kandidat som nyss antagit kaftanen. Den sistnämde lagar sig i ordning, allt under det han stödjer den gamle själasörjaren, att läsa sitt breviarium, då han varseblifver på fältet ett par, som kärleksfullt hålla hvarandra omfamnade. Vid denna svn tycks han på en