Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 2

Det synes som grefven förde stor stat, som man säger., Den gamle såg på mig; innan han svarade spottade han på betet och kastade å:er ut kroken. Det var en ganska förnäm herre, en äkta Welmoje) Det var en tid, då Petersburgs store kommo i förbifarten att beskåda hans herrligheter, och då rikets förste berrar, prydda med stjernor och band, suto vid hans bord. Det var derföre att han var känd för sina lysande banketter. Jag kommer ihåg att han en dag lät kalla mig och sade: Tumann, jag vill i morgon ha lefvande sterletter, jag vill det; befall att man anskaffar sådana; begriper du? — Jag förstår, herr grefve! Han införskref ifrån Paris broderade kläder, peruker, spanska rör, eau de cologne af första sort, dosor och taflor, höga som ekar. Om han gaf en fest, ack, Herre min Gud!... det var konsteldar, kavalkader i parker och på vägar, till och med kanonsaluter, ja, jasz Han hade sina fyratiö musikanter i orkestern och gaf dem en tysk antörare, men den sednare var något för mycket utländsk, han ville äta vid hans excellens eget bord, och han envisades så länge dermed, att hans excellens slutligen afskedade honom. Excellensen sade: Mina musikanter behöfva ej en sådan der liten svart pitine som rör sig i Juften, och som de ändå inte se på, de kunna gerna umbära den. Och han hade rött, icke sanrt? Ja, en welmoje befaller att det går, och det måste gå. Man dansade önda till ljusan dag, det var isynnerbet, vänta... jo, scossaite matradaura . . . . Hå, hå! Nu har jag diz, min junker! (och han drog upp en liten aborre.) Se här, tag, Steopha. Det varen herre, en verklig herre, en welmoje ! återtog den gamle 1 det han åter kastade ut metrefven; — och ännu mer, en god själ. Han lät piska oss! öh ja! Men bara han vändt sig om var alltsammans glömåt. Men det var också en annan sak: han böll mätresser, och just dessa ruinerade D Welmoje (en som kan, vill ochbefaller), hög och mäktig herre i Rvssland.