Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 2

bonom; han tog dem alla ur den lägre klassen. Nå väl! Hvartill behöfde de väl så mycket? Ja, hvartill behöfde väl de det dyraste i hela Europa! Serra tre, man kan följa sin böjelse, det är godt och väl; och det anstår en welmoje, bara man icke ruinerar sig derpå. Vet ni hvad, han hade en som het Akulina; nu är hon död, Gud nåde henne. Hon var dotter af en polisbetjent ifrån Sitoff, ett elakt stycke till flicka. Föreställ er någonting så förskräckligt! Hon gaf hans excellens örfilar; ja, hon hade helt och hållet förhexat honom. Jag hade en stackars brorson gom hade begått något litet fel, och på hennes inrådan straffades han med att bii soldat... Och ändå skall jag alltid säga, att detta var den goda tiden, ja, den goda tiden! tillade den gamle med en djup suck. Det uppstod en tystnad af några minuter. Jag sade: Din herre var således ändå en sträng man. Det var så den tidens sed, svarade Tuman långsamt och nickande med hufvudet.. Nu mera sker ej sådant, tillade jag i det jag noga betraktade honom. Han gaf mig ett plirande ögonkast och sade: Ja, må så vara, att det nu för tiden är bättre. Och han kastade metrefven längre ut. Vi suto i skuggan och likväl voro vi nära att qväfvas af hettan, det var också rötmånadens tid; det lågånde ansigtet åkallade vindens friska fläktar; men man hade inga sådana att hoppas mer; solen utkastade sina obarmhertiga strålar ur en mörk och genomskinlig azur, som ej fläckades af ett enda moln. Rakt framför oss på den motsatta stranden syntes ett gulnande hafreland med några stjelkar malört, och der, liksom hos oss, rörde sig hvarken ett ax eller ettblad. Längre ned och närmare såg jag en bondhäst stående i vatten ända upp öfver buken och med svansen stänkande omkring sig; emellanåt syntes en vacker fisk, simmande en tjugo steg ifrån oss i skuggan af en vid floden utskjutande buske, der han hemtade luft genom små bubblor på vattenytan. och sedan gick han åter