Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 1

försvunnen tid. På dettsställetiilbragte grefvem i många år ett muntert lif; der gick han med strålande panna och skämtet på läpparneibland grupper af göster af båda könen, som nästan förgudade honom. Olyckligtvis befanns hans rikedom, så omätlig och outtömlig han trott den vara, likväl ej tillräcklig för det lefnadssätt han förde och för hans långa lif. Då han såg sig helt och hållet ruinerad, begaf han sig till Petersburg föratt der söka sig en syssla, och..: dog på en vindskammare, utan att man gifvit honom tillfälle att utveckla sina administrativa taw lenter. Tumann, som under grefveus lysande tid tjenat honom såsom munskänk, fick, me. dan grefven lefde, ett fribetsbref af honom. Tumann, denne sjuttioårige gubbe, som rm satt bredvid mig med metspöt i handen, såg ännu ganska kry ut. Han log nästan oupphörligt men sjelfförnöjdt, så som endast personer från Catharinas tid kunna le, och då han talade, öppnade och tillslöt han sina läppar på ett långsamt och regelbundet sätt; hans blick hade en viss smekande ijufhet, och ett obetydligt nasalljud i hans uttal klädde honom förträffligt; han snöt sig och tog sig en pris i godt mak, och allt hvad han gjorde visste han att göra bra. Nåväll, sade jag till honom, har du fått någon fisk ? Var god och se i korgen: två abborrar, fem andra små fiskar. Visa herren, Steophals Steopuschka lutade korgen emot mig. Hur mår du, Stephano? frågade jag den sednare. Åh jo, åh jo... rätt b—b-—brab, svarade Steopuschka stammande; hvarje ord tycktes vara honom lika tungt som en centnör. sOch Mitrophano? Br—br—bra, mi—mi—n herr—herre.v Den stackars mannen vände sig bort. Han stammar förfärligt, side Tumann, Det är för varmt att meta ; alla fiskar ha nu gått till hvita i skuggan ef strandens pilar. Steopha; sätt på en mask åt mig. Steopuschka tog en mask ur lådan, trädde den på kroken, spottade sedan på den och räckte Tumann kroken. Tack, Steopha! Och ni, herren, återtog han, vändande sig till mig, ni jagar?