Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 1

ätande en rofva eller sugande och gnagande på en morot; en annan dag drog han pustande en kälke med en vattenså, gjorde upp eld under en gryta och drog upp ur sin barm någonting, jag vet ej hvad, svart till färgen, och kastade det i grytan. Emellanåt flyttar han något redskap af trä in i sitt lilla hem, men allt verkställes med den största möjliga tystnad; man ser honom, men... snart är han försvunnen; stundom är han borta hela tvenne dagar, dock förstås väl, att ingen bryr sig om denna frånvaro; sedan finner man honom helt oförmodadt i skygd af en palissd, sysselsatt med att samla spånor under en gammal jerntrefot. Hans ansigte är litet, han her gulaktiga ögon, kel hjessa, men hufvudets nedra delär betäckt med rikt hår; näsan är mycket spetsig och öronen stora, långa och genomskinliga liksom på flädermusen; han har ett manligt skägg, säkert icke klippt på fjorton dagar, men aldrig längre och aldrig kortare. Sådan är Steopuschka, som jag återsåg vid stranden af Istia, sittande bredvid en annan gubbe. Jag ster ned till dem, helsade och satte mig vid deras sida. I Steopuschkas följeslagare hade jag urskilt en figur som äfven var mig bekant. Det varen af grefve Peter Illitsch B frigitven slaf; hans namn var Mikko Saweleff; men nu kallade han sig Tumann. De, som resa den stora Orelska vägen, kunna ännu, på föga afstånd från Troitsk, varseblifva en oformlig träbyggning af två våningar eller snarare stommen af ett alldeles öfvergifvet hus, med söndrigt tak och spärrade fönsterIuckor, liggande helt nära vägen. Äfven vid full middagshöjd, på en skön solig dag, kan man ej se något bedröfligare föremål än denna ruin. Det är emellertid der som fordom grefve Peter Illitsch bodde, en rik herre och ryktbar roug, sådan som förra seklets. Hela Orelska guvernementet begaf sig till honom; man roade gig, blef undfägnad, dansade af hjertans lust vid det strålande skenet af vaxljusen och vid de ljudsnde tonerna från hans orkester; och det är troligt att mer än en äldre person, som tågar förbi detta dystra och hotande vittne till hans sköna och leende ungdom, suckar vid det sorgliga men ljufva minnet af en