Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 1

tes Steopuschka till omkring de stora borden eller vid de på ställningar uppresta tunnorna; han vågade ej närma sig sin herre för att tömma ett glas för hans ära och välgång, han syntes ej eftersträfva någon undfögnad, och ban erhöll ej något, så vida icke någon god själ i förbigående räckte honom lemningen af en till två tredjedelar uppäten pastej. Påekdagen, då alla menniskor omfamna hvaranåra, gjorde man likaså med honom, alldenstund han också hade ett menniskoansigte; men han vek ej upp sin! fottiga ärr drog ej upp ur rockfickan ett framräckte ej under många bugnin börder det symboliska ägget åt sina unga herrar eller deras lysande fru modes; nej, han aktade sig för alla dessa friheter, som likväl äro dagens bruk för alla andra. Om sommaren lefde Steopuschka i en stor hönsbur, som ej mera gjorde tjenzt och derföre fått sin plats bakom hönshuset; om vintern sökte han sitt herberge i byns badstuga, och under den starkaste kölden klef han upp i någon hölada. Man hade vant houom vid att bli afvisad, och stundom erhöll han till och med en spark, men utan att siga någöt derom; det tycktes verkligen som om han i hela sin lefnad aldrig öppnatmunnen hvarker för att begära något eller för att beklaga sig. Efter den inträffade eldsvådan kunde den stackars öfvergifne mannen ej vistas annorstädes än i de omgifvande ruinerna eller inom den täppa som trädgårdsmästaren Mitrophano inrättat åt sig. Denne sade väl icke till honom: Du skall bo hos mig; men han sade icke heller: Gå din väg! För öfrigt, att få bo hos trädgårdgmöstaren, det var något som vida öfversteg Steopuschkas ärelystnad; han var mycket belåten, blott han ej blef afvisad eller utkörd från fader Mitrophanos område. Han förrättade alla sina sysslor utan att vara sedd eller hörd af någon, han till och med hostade i handen, och detta med ett ganska förskräckt utseende. Flitig som myran, för att kunna bfnära sig, gick och kom han utan buller, och i-sanning, om min Steopuschka icke: vsrit för sitt lifsuppehälle sysselsatt ifrån tidigt på morgonen intill sent på natten, så skulle ban bestämdt ha dött af hunger. Ena dagen såg man honom sitta under en palisad,