Aftonbladet – 10 juli 1855, sida 2

modadt lemna fädernehemmet. .. nej, det är på sätt och vis ganska naturligt. Ni tillåter ig att säga sakerna så som de böra sägas, Alltså, den unga flickan tycktes snart vänja sig vid oss; man gaf henne sitt hörn i flickornas rum, der man gjorde sitt bästa med att söka bilda henne och bibringa henne kännedom om hvarjehanda saker, och hvad tycker ni väl, hon gjorde så hastiga, så förvånande framsteg, att min hustru blef förtjust, och hon gjorde flera af de andra orätt, i det hon antog henne till sin kammarjungfru . . . hon blef fästad vid hennes egen person... märk det väl! Och, på min ära, man måste göra henne len rättvisan att min hustru aldrig haft en så förträfflig kammarjungfru; hon var tjenstakvig, blygsam, lydig... kortligen en liten fullkomlighet i sin väg. Också får jag säga att min hustru öfverhopade henne med godhet på allt möjligt sätt: fullständig garderob, desert ifrån herskapets bord, t, socker... ja, allt. Se der, min herre, under hvilket förhållande hon tjenade min hustru i goda tio år. ifelt oförväntadt, en vacker morgon, stiger Arina — så är hennes namn — utan tillåtelse rakt in i mitt kabinett och faller bums för mina fötter. Det är ett sätt som jag ej kan med; menniskan, icke sannt, bör aldrig förringa sitt eget värde. — Nådig herre, sade hon, Alexander Silitsch... jag utber mig en nåd! — Hvilken nåd? — Tillåt att jag får gifta mig. — (Jag måste säga att jag blef mycket förvånad.) — Du vet, enfaldiga flicka, att madame icke har någon annan kammarjungfru än dig. — Nåväl, jag skall tjena madame liksom jag hittills gjort. — Jumhet! dumhet! Madame håller ingen gift kammarjungfru... — Melanie kan intaga min plats! — Du vågar resonnera!: — Det skall bli som ni vill, men ... Vid dessa ord, jag