Aftonbladet – 10 juli 1855, sida 1

spår af en ovanlig skönhet; isynnerhet tyckte jag om hennes stora ögon med deras melan koliska blick. Ermolsai, som var upptagen med att kasta grenar på elden, vände ryggen åt mig. Mjölnarhustrun sade: Hos Jeltoukhina är åter igen stor dödlighet ibland boskapen; fader Iwan har äfven mist två kor... Gud vare oss nådig! Nå väl, och edra svin ? De lefva.n Ger du mig icke en digris? Mjölnarhustrun svarade ej. Efter en stund sade hon: Med hvem följer du?, Med en adelsman, en hr Kostomarowski.n Ermolai kastade på elden några torra granqvistar, hvaraf en tjock, hvit rök steg honom rakt i ansigtet. Hvarföres, sade han till mjölnarhustrun, shvarföre nekade oss din man i början att slippa in? Han är rädd.v Rädd? Är han rädd? Nåväl då, söta Årina Timoffjewna, gå, jag ber dig, och hemta mig en droppa bränvin.n Mjölnarhustrun steg upp och försvann i mörkret. Ermolai sjöng: Så ofta jag gått dit min sköna hon bor, Sönder jag trampat båd stöflar och skor., ÅArina syntes åter med en karaffin och ett glas i handen; Ermolai steg upp, slog i, korsade sig och tömde glaset i ett enda drag; hvarefter han till sin sång bifogade detta enda ord: levubleou! (Jag älskar!) Mjölnarhustrun, bedröfvad, måhända förtjust öfver detta infall, satte sig åter på takränmran; Hvad felas dig då, Arina? Du ser så sjuk ut.p Jag lider. Huru så?