Aftonbladet – 9 juli 1855, sida 2

— Säteriet Marieberg, beläget vid Götaelf i rärbeten af Kongelf, inropades nyligen på auktion af hr A. Palmborg från Göteborg för 122,550 rdr rgs, men har sedermera mot afträde öfverlåtits till possessionaten J. R. Wennerholm på Trankärr. — Utgifvaren af den i Wadstena utkommande tidningen Göta, br K. E:n Eis, tillkännagifver att han, i anseende till enskilda omständigher ej kan fortsätta utgifvandet af samma tidning, utan kommer den hädanefter att med ny prenumeration och i minskadt format utgifvas af hr L. W. Larsson. — Säkerheten till lif och lem lärer stå på en mycket bedröflig fot i den lärda universitetsstaden Upsala, enligt hvad man finner af nedanstående ur tidningen Upsala-Biet hemtade skildring deraf: Icke mindre än tio personer lära i fredags blifvit bitna af lösspringande galna hundar, och om detta framgent får på samma sätt fortfara, så torde knappt nog nägen enda af dem som våga sig ut på gatorna kunna hoppas att gå fri. Liknöjdheten och tredskheten å hundegearnes sida är visserligen den egentliga orsaken till att sådant kan passera, men ehura vi visserligen i hög grad fördömma ett dylikt beteende, kunna vi dock icke neka att det ojemförligt största felet ligger hos den resp. polisen som ej vågar eller värdar sig om att till laga ansvar fälla de personer som det offentliga förbudet till trots låta sina hundar utan nosgrimma eller munkorg springa lösa på gatorna. Om en och annan blefve pliktfälld till det högsta utstakade vitet (20 rår bko), skulle säkerligen detta blifva en helsosam varning för de öfriga. Beklagligt är det i alla händelser att lefva i ett samhälle, der lag och förordningar icke af dess medlem: mar efterlefvas eller, hvad som är nästan ännu värre, icke af vederbörande myndigheter upprätthållas. ON — De förut omtalta finnarne, som på en liten båt kommit öfver till Sverge för att skafta sig salt och slutligen hamnade i Sundsvall, tyckas ej hafva skäl att ångra sitt besök i det gamla moderlandet. Till hvad vi i ett föregående nummer nämde rörande deras irrfärd, tillägga vi efter Norrländska Korrespon denten följande: Sedan deras båt blifvit af rädhusrätten härstädes dömd förbruten och i följd deraf försäld på offentlig auktion, inropades den af hr tullförvaltaren Pyhlsson och ätergafs till dess förra egare, hvarjemte sä rundliga bidrag välvilligt sammanskötos af ätskilliga personer inom detta sambälle, att finnarnes förlust ej allenast dermed betäcktes, utan ock en resekassa på, som det säges, cirka 50 rår, härifrån hemfördes, jemte så stor last af salt, som deras farkost förmädde draga, utgörande 30 tunnor, för hvilkas inköp det öfriga af de sammanskjutne medlen blifrit användt. — Man läser i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning: Äfven Aftonbladet gör några anmärkningar rörande den nya adelsutnämningen, erinrande om det affall häri ligger ifrån de grundsatser, som ansågos komma att blifva gällande för regimen af år 1844. Detta affall bar blifvit ofta omtaladt, oaktadt en förf. i en annan tidning ådagalagt att något sådant affall icke existerar annat än i de liberales egen inbillning. Det var de liberale, som voro nog kortsynta och sangviniska att vid regementsförändringen 1844 hoppas på en ny anda och riktning i den nya styrelsens politik, oaktadt hvar och en mera skarpsynt bordt inse att hvad som var ögonblicklig undfallenhet för opinionen, för att vinna en popularitet, hvarpå man då satte något värde, icke bordt tolkas såsom verkliga sympatier för den nyare tidens fordringar. Att den förf., som på flera antagna grunder sökt göra en sådan åsigt gällande, haft mera rätt än mången hittills velat tro, synes med hvar dag blifva alltmer klart. Alla dessa ordens-, titeloch adelskapsutnämningar, som nu börjat utgöra hufvuddragen i regeringens verksamhet, innebära således ingalunda något affall ifrån gamla grundsatser, utsn tvärtom den verkliga konseqvensen af samma grundsatser, sedan man icke längre anser sig behöfva maskera dem; sedan man tagit sitt parti att modigt förakta a!lt det skrik de kunna framkalla och deri finner snarare ett ämne till förlustelse än till bekymmer och harm. Vi föreställa oss nemligen på goda grunder, att vederbörande vid hvarje dylik handling alltför väl förutse den känsla, hvarmed den af nationen skall komma att emottagas, och de anmärkningar deremot komma att göras, och at. de på förhand med glad belåtenhet utropa: Nu skall man få se hvilket allarm det blir bland packet, då denna nya bomb slår ned. Det skall bli riktigt trefligt att åhöra.s — Det vore synd att besvika så älskvärda förhoppningar genom att alldeles tiga, och det är derför endast för vederbörandes nöje som vi yttra oss i saken. För egen del kunna vi ej finna något nöje uti att åter nödgas på ett redan förut temligen fullskrifvet skuldregister anteckna en sådan der handling som icke eger något förnuftigt skäl för sig, utan tydligen endast afser att gifva den allmänna opinionen en ny örfil. Man har i det fallet ingenting annat att göra än att vända det andra örat till för den nya örfil, som helt säkert icke skall låta länge vänta på sig, alldenstund vederbörande tydligen ega ett nöje uti att öfva sig uti dylika kraftyttringar. — I Heraösandsposten läses följande Bidrag till postväsendets historia, som blifvit tidningen meddeladt af f. d. talmannea Nils Strindlund: År 1849 den 5 Aug. afsände nämdemannen Jon Hansson i Gäsnäs, Resele socken, med socknens post