Aftonbladet – 9 juli 1855, sida 1

EN RYSK ÄDLINGS ANTECKNINGAR). AF ; IWAN TOURGEENIEF, Öfversättning. Ermeolaj och Mjölnarhustrun, Ryska lifegne i städerna. Jägaren Ermolai och jag gingo en afton, att ställa oss i tiaga; men kanske större delen af våra läsare ej veta hvad jägare mena med tiaga. Nåväl, låtom oss förklara det: En fjerdedels timma före solnedgången smyger man sig in i skogen utan att medtaga någon hund; man väljer ut ett ställe der man tänker stanna, nära ett busksnår eller skogsbrynet; man iakttager noga sin ställning, undersöker bösspipan och vexlar en blick med sin jagtkamrat... Fjerdedelstimman är förbi, den sista solstrålen är försvunnen, men ännu är det ljust i skogen; atmosferen är klar och genomskinlig, fåglarne qvittra ännu i kapp, och och det friska gräset lyser af smaragdens sköna färg... Skuggan säaker sig småningom från skogstopparna, medan aftonrodnadens skimmer akta smyger långs efter de utstående rötterna, höjer sig till trädstammarne, uppnår de första, roindre löfrika grenarne och småningom: förlorar sig i de orörliga, liksom i sömn inlullade trädtopparne: Se der hvarföre de öfversta bladen på trädens kronor likna det sista darrande skenet af en slocknande lampa, då öfver den purprade horisonten i vester har sänkt gig ett azurflor, bakom hvilket dess glans minskas och försvinner. Ångan från träden kännes starkare; en ljum och fuktig vestans vind, kommande man vet ej hvarifrån, fläktar smekande på ansigte och händer. Foglarne insomna, ej alla på-en gång, utan hvar efter sitt slag: först bofinken, sedan sparfven, så ortolanen ... I skogen blir det allt mörkare, och på himlens-åzur framsticka fina gnistor, förebädande nattens -stjernor, som blygsamt framträda. Alla fåglar sofva, utom ) Se A. B. n:o 166.