Aftonbladet – 9 juli 1855, sida 1

teln, bedraga höken och göra lärknät, samt slutligen förmågan att fånga näktergalar, medelst en förvånande härmning af deras gladaste toner. Men med allt detta saknade han likväl en förmåga: den att dressera hundar; dertill var han af naturen allt för mycket otålig. Ermolai var gift, och hvarje vecka hade han den uppmärksamheten att offra några timmar åt sin hustru, som lefde i en liten halft förfallen koja; om det kan kallas lefva, att af. tonen förut ej veta hvarmed man dagen derpå skall stilla sin hunger och att kunna vara lyck. lig blott då någon sätter en i tillfälle att förtjena några kopek. Ermolai, denne eljest så bekymmerslöse och godtrogne man, antog en hård och plump ton mot sin hustru; vid sitt inträde i kojan satte han på sig en vresig och hotande min, och den arma hustrun, darrande vid haws stränga blick, visste knappt huru hon skulle bete sig för att vara honom till nöjes; hon skyndade att tillgripa sin sista kopek för att köpa honom litet bränvin, och då han sedan gravitetiskt uppsteg på ungsmuren för att der taga ig en dugtig lur, uraktlät hon aldrig att sorgfalligt betäcka honom med sin gamla pels. Men Ermolai qvardröjde aldrig öfver tjugofyra timmar hemma hos sig, och ifrån den stund han öfverskridit sin herres område, blef han åter Ermolka), såsom han kallades på hundra verst omkring, och såsom han ock benämnde sig sjelf under sina ständiga kringvandringar .. . fven de ringaste af hans herres kastrull. skurare trodde sig vara betydande personer i jemförelse med denne kringstrykate, och de bemötte honom med en viss förtrolighet, för att ännu mera höja sin egen förmodade öfverlägsenhet. Bönderna, som förut förföljt och liksom en hare jagat honom öfver fält och backar, kommo likväl slutligen derhän att vänja sig vid den vilde Nimrod och läto honom obesvärad irra omkring; de samtalade stundom helt förtroligt med honom och bjödo honom till och med någon gång ett stycke bröd. SKK omeknarmen