Aftonbladet – 9 juli 1855, sida 1

lig och hade ganska godt väderkorn; men om händelsen förde i hans väg en sårad hare, oförmögen att springa i kapp med honom, så uraktlät han icke att uppäta den ända till benen, lika godt på hvilket ställe han befann sig, blott att han var säker mot öfverrumpling och på vördnadsfullt afstånd från Ermolai, som vid dylika tillfällen alltid utbrast i de föriärligaste smädelser på både kända och okända dialekter; ty vreden gjorde honom då till en inspirerad neolog. Ermolai tillhörde en af mina grannar, en adelsman af gamla stammen, och sådana herrar tycka ej om beckasiner, utan hålla sig heldre till hönsgårdens fjäderfä. Det är endast vid vigtiga tillfsllen, såsom födelsedagar, valdagar och andra familjefester, som man ser deras kockar företaga tillredningen af foglar med långa näbb, då de öfverlemna en god del åt slumpen, enligt vanligt sätt hos ryssen, som ej så noga vet hvad han gör. Vid sådana tillfällen uppfinna de sådana såser och så utomordentliga kryddor för beckasinen, att den, som deltar i den ståtliga banketten, med nyfikenhet undersöker den okända rätt man sätter fram åt honom, utan attkunna besluta sig till att föra något deraf till munnen. Ermolai var pligtig att i årlig skatt förse sin herres kök med två par tjädrar eller orrar samt två par rapphöns hvarje månad; då han afbördade sig denna tribut, egde han full frihet att lefva och vistas hvar och huru han behagade. , Hans herre hade afstått från all annan tjenstgöring af denne man, som man ansåg ej duga till något. Det förstås att man ej bestod honom hagel och krut, och det är troligtvis efter samma system som icke heller han be: stod sin hund någon föda. Ermolai var er man af besynnerliga naturanlag: bekymmers: lös som fogeln, öppenhjertig, tankspridd, trög tafstt och mycket böjd för sqvaller, och har stannade aldrig qvar på något ställe, utan fö en kort tid. Hans inåt vända knän gjorde att hans stora kropp, l:kt pendeln i ett u svängde till höger och venster, och såluud: