Aftonbladet – 9 juli 1855, sida 1

säkert med ett vapen af så ursprunglig uppinning, är är något som äfven den oskickigaste skytt ej kunde begripa, men likväl sköt han aldrig bom. Han var också egare och husbonde till en hund, som gjorde skäl för sitt namn Waletka och som var ett litet underdjur; Ermolai gaf honom aldrig mat. Skall jag föda en rapphönshund? Hvilken galenskap! För öfrigt har min hund mera förstånd än andra, han förser sig nog med föda, utan att jag behöfver bekymra mig dermed. Så resonnerade Ermolai, och Waletka lefde, till allas förvåning, ehuru mager han också var; han hade lefvat på detta sätt i flera år och hon var aldrig borta så lång tid, att man oroade sig deröfver eller misstänkte att han ämnade öfverge sin husbonde. En gång, blott en enda, — han var då ännu i passionernas ålder, — räckte hans frånvaro två hela dygn; men jag upprepar det, en sådan rymning företog han blott en enda gång. Det mest framstående draget Waletkas karakter var en fullkomlig liknöjdhet för allt i verlden; vore d ticke fråga om en hund, skulle-jag säga, att han alltför tidigt förlorat alla illusioner. Han låg vanligtvis hopkrupen med svansen mellan benen, men aldrig, aldrig skrattade han (man vet likväl att hundar skratta, till och med ganska angenämt, vare detta likväl sagdt i förbigående). Afvenledes bör jag nämna, att han var ovanligt ful, hvarföre också ingen enda qvinlig domestik lemnade tillfället obegagnadt att roa sig på det arma djurets bekostnad; men Waletka bemötte sådant begabberi med en filosofi som hade förtjent mera aktning. Hände det honom någon gång, i följd af en svaghet den manrfinner icke blott hos hundar, att han stack nosen genom den öppna dörren till ett herrskapskök för att insupa de angenäma matångorna, då satte straxt hans åsyn alla kockar i rörelse; de afbröto genast sina sysslor för att, med höga rop och talesätt: som kunde förbrylla alla möjliga akademier, bortjaga det arma djuret. Vid jagt var ham verkligon outtrött