Aftonbladet – 9 juli 1855, sida 1

rödstjerten, och hackspikarne som ännu hvissla halfslumrande. Men nu äro äfven dessa stumma. Ännu en gång har man hört uppöfver sig kungsfågelns svaga stämma ; på afstånd har man knappt kunnat urskilja gulsparfvens qvitter. .. näktergalen har slagit, sina första drillar. Hjertat klappar af otålighet, och plötsligt... men det är endast jägaren gifvet att rätt förstå mig... plötsligt störes den tysta ensligheten af ett pipande lät: af en egen art, och man hör de regelmessiga slagen af snabba vingar; det är den stora beckasinen som, behagligt böjande sin långa hals, svingar sig upp bakom en dunkel björk rakt framför ert gömställe. Se der hvad man kallar att ställa sig uti, eller att göra tiaga. Jag stod der med Ermolai . . . Men jag måste göra er bekant med honom... Denne man, som ni ser der borta i sko en, stående en tjugo steg ifrån mig i tiaga, är ännu vid fyrtiofem års ålder ganska rask; han är lång och mager, har lång och smal näsa, låg panna, gråaktiga ögon, ett sträft hår och tjocka, till grin formade läppar. Alla årstider är han klädd i gul nankinsrock af europeiskt snitt, har en gördel kring lifvet, vida blå pantalonger, och på ena örat hänger en mössa, der någon egendomsherre skänkt honom en dag. då han varit vid godt lynne. Vid gördeln svänga sig tvenne påsar, den ena framtill, : form af en liten ränsel vriden på midten, in: nehåiler hagel och krut, den andra baktil ä vildbrådet. Med de penningar som för. sö!jningen af: vildbråd inbragte honom, hade ban jätt kunnat köpa sig ett patronkök oci en -jagtväska; men hai har aktat sig nog för att tänka på sådana lyxartiklar, och har fortfar att väcka åskådarens beundran genon den akicklighet hvarmed han vid bössan laddande undviker a:t spilla sina fina hage på marken eller ett blanda dem med krutet Hans bössa är en studsare ... och den åter studsare vid hvarje skott med sådan kraft att dva stackars mannens högra kindben va helt svullet deraf, Huru han kunde skjut