Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 2

v insomnade vid bienas surrande och Jöfvens prarslande. En lindrig vindstöt väckte mig upy ... Jag öppnade ögonen och såg Kalynitsch sitta på tröskeln till den halföppne dörren och med en knif forma träskedar att begasinas vid vissa vistiga tilfällen, sådana som det nuvarande. Med hänryckning betraktade jag en hel fjerdedels timma detta fromama ansigte på en okonstlad, oförderfvad menniska, denna klara panna, liknande en vacker solnedgårg om hösten. Sedan äfven Polutykin vaknat, begåfvo vi oss af. Jag hade i kojan varit den bäst lottade, enär jag vetat bereda mig ett eget s:ags njutving: det är nemligen i mitt tycke rätt angenämt att efier er Jång vandring och en sömn, sådan som jäigarens, med öppna ögon ligga orörlig på en god höbädd; kroppen är då ljuft hänguven åt hvilan, ansigtet glänser af pionrosens rodnad och har friskhetens hela fägring, ögat är ful!t af en verklig lättja. Vi vandrade åter utit fältet och ia i skogen. Vid vår hemkomst på aftonen superade vi såsom icke alla supera, äfven på Jandet. Under måltiden talade jag åter om Khor och isynnerhet om Kalinitsch. Kalinitsch är en bra man, en god bonde och mycket tjenstvillig. Det är skada att han ej kan ordna åt sig ett husbåll eller inrätta åt sig en gen koja; jag sysselsätter honom oupphörligt; hvar dag följer han mig på jagt; hur skulle han väl då kunna ha tid att inreda åt sig ett hem? gy Nej visst icke. Vi gingo till sängs. Följande dagen skulle herr Polutykin bege sig in till staden med en granne, vil namn Pitcsoukoff. Den sednare hade, medan han brukat sin jord, komrit at: en smula utvidga sitt område, och detta utgjorde ett tvistefrö mellan de begge herrarne. Jag vet icke huruvida de foro till staden såsom goda värper; emellertid jagade jag den dagert ensam. På aftonen begsf jag mig belt maschiomessigt på vägen till Kohrs lil:a tippa. På dörrtröskela till kojan fana jag en grånod, fiintskallig gubbe, liten till växten men bredaxlad