Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 2

H J. Urusenstotpe. Li STOCKHOLM, den 7 Juli. Den märkliga debatten i Englands öfverhus den 26 sistlidne månad rörande Österrikes ställning till den orientaliska frågan, för hvilken debatt vi i går omständligare redogjorde, har gifvit de flesta Londonstidningarne föranledning till ledande artiklar, hvari den österrikiska dubbelheten mer eller mindre strängt blottas och bedömmes. Det ovilkor igen Jjättvisaste, sundaste och mest upplysande omdömet om Österrike och dess handlingssätt under den österländska tvisten in nehåller Economist för den 30 Juni. Denne tidning har nu funnit fullt bekräftade de åsigter den i början af förra året uttalade, nemligen att Preussen och Österrike stodo i ett så innerligt sammanhang med Ryssland, att vesterlandets intressen aldrig skulle i dessa makte: finna något annat än hemliga fiender. De åsigter som i denna artikel uttalades funno höga vederbörande i Sverge då så förnärmande för dessa båda staters värdighet, att dagen efter sedan artikeln blifvit i Aftonbladet införd et: -tal anbefalldes mot bladets utgifvare, ehuru juryns friande utlåtande tillintetgjorde det åsyftade fäs ningsstraffet. Med fara attäfven denna gång utsätta oss för samma höga mizshag och deraf härflytande följder, anse vi för vår pligt att för våra läsare framlägga tconomists nya artikel med följande titel och lydelse: Britiska statsmins uppfattning af Österrikes politik. Om det är smickrande för en offent!ig skriftställares pirsonliga fåfänga att finna riktigheten af sina åsigter slutligen erkänd af sitt lands statsmän, så måste det vara en nroport:onsvis lika stor förödmjukelse för hans nationalstolthet rär detta erzxännande kommer för sent. Af lorderna Lyndhursts, Cla rendons och Ellenboroughs tal i öfverbuset sistlidne tisdag, är det tydligt att alla le dande män i Storbritannien slutligen, ehuru alltför sent, kommit till samma slutsatser beträffande Osteirikes närvarande, fordna och fr mtida politik som vi redan från sistlidet äras början ansträngt oss att tvinga på landets öfvertygelse. Nu, när Österrike upplöser sin armå, vägrar att vidare främja våra ändamål och befriar Ryssland från all fruktan för sin möjliga fientlighet, nu ändtligen medgifver vår regering, fastän: ogerna, att allt hopp om Österrikes aktiva medverkan är förb:, och — såsom vi bevisade för ett år sedan — att det aldrig ämnade bistå oss, undantagandes för den händelsen att vi icke längre behöfde dess bistånd. Det är alltid svårt att precist mäta meningen och vidden af diplomatiska talesätt — de äro så försigtiga, så höfliga, så omskrifvande och insvepta i ett så digert moln af ord. Men vi kunna i allmänhet antaga att de beteckna tre gånger så mycket som de säga, och att när en utländsk minister eller ambassadeur plånipotentiaire medgifver att den eller den makten icke varit alldeles fullt så konseqvent eller öppen som man torde hafva kunnat önska,, så menar han att denna makt varit jemmerligt vacklande och skändligen bedräglig, och när han beklagar att hans billiga förväntan icke blifvit fullt tillfredeställd, så menar han att hans missräkning och hans afsky öfvergå allt språks förmåga att uttrycka dem. Ledde af detta språkbruk, och med tisdagsdebatten framför oss, är det temligan lät: att öfversätta på simpelt folkspråk hvad de ädle lorderne — tory och whig — tillhopataget mente, och hvad som nu i sjelfva verket är britiska statsmäns gemensamma öfvertygelse beträffande Österrikes handlingssätt och dess närvarande förhållande till vestmakterna. De medgifva således, hvad vi alltid hafva medgifvit, att Österrike i början tappert klandrade Rysslands uppförande, hado ingenting emot att säga så, och skulle icke hafva känt någon sorg öfver att ze det straffadt och förödmjukadt; att det betraktade Ryssland såsom en fruktansvärd granne och var afgjordt ängsligt öfver dess eröfrande riktning och växande öfvermakt. De visa sig fullt uppskatta det svåra och farliga i den