Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 1

VV DS NN Jag kommer, nådig herre.! svarade en röst; jag skall barata på mig mina laptis 4).a Man satte hästen isakta skridt, och i det vi kommo ut ur en angränsande by, mötte oss en man om fyratio år, mager och höga växt, med litet bakåt lutadt bufvud. Der fryntliga minen i hans solbrända och fräkniga ansigte behagade mig redan vid första amblicken. Det var Kalinitsch. Jag fck sedan höra att denne man hvar dag följde sin herre på jagt, bärande bans skjutväska, ibland äfven hans bössa; han hade jganska väl reda på hvar vildbrådet fanns; det var han som sprang efter friskt vatten, som tog upp hästarne i småskogen och som dro. fram droskan ; honom förutan hade ingen jagt varit tinkbar för en sådan sybarit som Polus tykin. Och dessutom hade Kalynitsch icke bott stålsatta nerver, utan äfven ett fromt och glädtigt sinne:ag; han sjöng oupphörligt i det han kastade srabba blickar åt ugo olika håll; ban talade något i näsan, blinkade småleende med sina ljusblå ögon och förde ofta handen till sitt efter judiskt mod spetrigt formade skägg. Han giek med långa steg utan synbar ansträngning och lätt stödjanda Big på en lång och smal käpp. Under dagens lopp. vexlade han och jag några ord; utan att visa en trälfjeskande beställsamhet, gjorde han mig åtskilliga små tjenster; men sin herre visade han all den småaktiga uppmärksamhet somgamla sköter. skor visa små barn. Då hettan började bli odräglig, ledsägade han oss till sin Klla koja, som låg midt i em skogsdunge; han förde os in i en fyrkantig stuga, der aromatiska örter, afäelade i knippor, voro upphängda till tork nings han tillredde åt oss två bäddar af nyss mejadt hö; derpå drog han öfver hufvudet ett slags säck, liknands ett nät, tog en stor knif, en kruka samt en smal-ribba, och gå utrustad förfogade han sig till bikupan; för att eröfra åt oss en honingskaka. Vi drucko en klar, flytande och ambradeftande honing, hvarefter AA HMämde bastttav