Aftonbladet – 6 juli 1855, sida 1

makt i denna stund beror på dess inre förhållanden, och att så länge den reaktionära liga, som först med list sedan med våld åter vetat rycka till sig maktens tyglar i detta land och genom splittringen motverka och neutralisera all inverkan af folkmedvetandet, ännu existerar, Europa måste betrakta det officiella Tyskland såsom en hemlig bundsförvandt till Ryssland. Tysklands inre förhållanden ha under den sednarc tiden icke kunnat ådraga sig synnerlig uppmärksamhet i utlandet; de ha alltsedan förbundsdagens restauration endast företett en enformig tala af författningsrevisioner, på somliga ställen genomförda medelst förbundets väpnade mellankomst, på andra uppå fredligare vig. Sjelfva det s. k, preussiska parlamentet i Berlin har, såsom endast framställande ett skådespel af den ömbkligaste sken-konstitutionslism, icke kunnat väcka någöt intresse; isynnerhet som det nästan uteslutande varit upptaget med de förslag regeringen afgifvit om bortrensande af de konstitutione!la principer som ännu kunde finnas qvar i den oktroyerade och omoktroyerade författningen. I närvarande stund, då ett ögonblicks stiltje inträdt uti den diplomatiska störtfloden, är det ett tyskt land, nemlis en IIannover, som i afseende på sina förhållanden kommit till en kris, hvilken förtjenar hela Europas uppmärkseamhet. Den är af så mycket större intresse, som cen helt och hållet blottar den innersta karakteren hos detta lilla junkerparii, som är själen och kärnan i hela den sednaste tidens reaktion, och på ett särdeles klart sätt visar, huru falskt det är när nämde parti kallar sig konservatifts, ger sig ut för att vilja konservera mensklighetens allmänna och högre intressen; då dess medlemmer deremot endast önrka att bevara det som kan vara dem till enskild fördel, vore det än aldrig så uselt och dåligt, och att gifva ett skenlif deråt, om det redan är utdödt, färdiga att för dess bevarande uppoffra det sanna och verkligt bestående och framkalla de mest olycksbringande omstörtningar. Hannover är ett af de få tyska länder, der ingen revolutionär rörelse, utan endast en i fullkomligt laglig ordning och med iakttagånde af alla formaliteter åstadkommen reform egde rum 1848. Den gamle konung Ernst August var såsom bekant ingen reformväv, men sedan han ganktionerat den under ledning sf den liberala ministeren Stive företagna författningsreformen, hvilken äfven för första kammaren upphäfde sjelfskrifvenheten och införde samfälda val, ansåg han hedern fordra att bortvisa äfven den aflägsnaste tanke på en revision eller oktroyering, ett mer eller mindre väldsamt omstörtande af sakernas lagga ordning. Ernst August, som ett årtionde örut var den mest impopuläre regent i Tyskland, förvärfvade sig härigenom en hög grad af popularitet, och hans 1851 timade död framkal ade hos hang folk den mest uppriktiga sorg och saknad. Junkerpartiet hade visserligen, uppmuntradt af den allmänna tyska reaktionen, redan under Ernst Augusts lifstid börjat åtskilliga intriger, och det hade lyckats detsamma att, understödt af den österrikiska dip!omatien, störta ministeren Stäve, som, då den icke lyckades zenomföra sina organisationslagar, gaf vika för ministeren Mänchbausen. Men äfven denna ville lika litet som Ernst August företaga nåzonting mot grundlagen, som de svurit trohet. Men sedan den nuvarande konungen Georg V bestigit tronen öppnade sig gynnsammare utsigter för junkrarne. De lyckades, med bemligt understöd sf Österrike, att bringa vinistören v. Scheele till statsrodret. Men igke beller v. Scheele vågade lemna den författaingsenliga vägen och ville icke lemna sitt bifall dertill att förbundskormmissarier,, liksom i åtskilliga af småstaterna, skulle komma för att ge kronan order och regera öfver regeringen. Oenighet uppstod nu inom miniferen, hvilket hade till följd att åtskilliga af ess ledamöter utträdde, och den sålunda modifierade ministeren gjorde sig allt besvär för aft medla mellan kamrarne och en del af ridderskapet, som pockande uppträdde med anspråk på sina gamla privilegier, sedan de förut vid förttningsreformen 1848 icke yttrat ett ord till protest mot dessa privilegiers i laglig ordning skedda upphäfvande, Emellertid strandade bemedlingsförslagen. Kamrarae voro visserligen villiga att, om författningens otvifvelak!iga rättsgiltighet erkändes, inlåta sig på de modifikationer i densamma som kunde anses praktiskt ändamålsenliga, men de motsatte sig på det bestämdaste, att det på något sätt skulle å sken af att ett tvifvel kunde existera om författningens fulla juridiska giltighet. Ridderskapet brydde sig emellertid föga om landets lugn och lycka, om hela folkets gesom dess lagliga organer samt genom adresser och petitioner uttalade mening; det lycades dess fortsatta sträfvanden atti Novemdr 1853 bringa ministeren v. Litcken till akten. Denna minister önskads i bemligat att förbundsdagen, till hvilkea en frakdon af juakrarne nu hade vändt sig med klaomål, skulle förklara sig emot författningen. et har ocksåi år lyckats junkrarne att, med jelp af det permanenta utskott som genom örbundsbeslutet af den 23 Aug. 1851 nedattes för att vaka deröfver att de särskilda ska staternas författningar äro öfverensstämsade med förbundeslagstiftningen, genomdrifva tvenne förbundsbeslut af den 12 och 9 eistl. April, som dels kassera den efter jaa skedda omorganisationen af provina1 ndtdegarne, dels förklara, att den reformede författningen af 1848 står i strid mot tyska förbundsrättens grundsatser och uti siza ufvudpunkter måste revideras efter förbundasgens anvisning, för att den hannoverska Ilkndsrätten åter må komma i harmoni med ndän sf förbundsrätteh. Om den hannoverska regeringen nu hade varit lika säker på sin sak som junkrarne