Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 3

Det fanns vid brädden af grafven endast de svartklädda männen och presten, som varit hos Pervenche, samt likkistan och jag. Man nedsänkte kistan, man uppdrog bårlistorna. Ack! de voro tomma. Jag steg upp. Jag gick min väg, vacklande och stum som en drömmande. Jag var förkrossad! icke en enda redig tanke fanns i mitt hufvud, intet ord kom öfver mina läppar. Jag återvände maschinmessigt till min bod; jag gick utan att se, utan att höra, och oaktadt denna förtviflans domning, hviskade likväl en röst i djupet af mitt sönderslitna hjerta: Det fordras en grafsten och blommor åt Pervenche ! : Ack! Hyresvärden bar låtit sälja allt; lagen lemnar åt den fattige en säng att hvila sitt hufvud på. Nå väll Denne man har nekat mig värdet för den stackars unga flickans dödsäng. Gud har straffat honom. Det är nu tre månader sedan. Fönsterskärmarne äro tillslutna, anslagssedeln blåser fram och åter. Rummen äro obebodda! Det återstod mig dock ännu några riksdaler och, ännu mer, de små tillgångar mitt arbeie förskaffat mig, mitt arbete, som jag förlängt tre timmar för hvarje dag. Olyckligtvis är marmorn dyr, och lädret inbringar så litet! Nå väl, Pervenche, min tillbedda Pervenche ! Hon sofver ännu under ett kors af svart träd, och en matta af dessa blommor, hvilkas namn och väårlika skönhet hon egde. Se der allt hvad jag har att berätta er, min herre; ni känner histo:ien om dessa stackars små stöflor, den enda trösten på mina gamla dagar. Lyckligtvis är jag gammal, och den dag då jag skall återfinna henne är kankända ej så långt borta. Hvarje afton går jag till kyrko