armar. Jag hade följt pulsens afstannande. Jag kände henne stelna allt mer och mer, ända tills beröringen af hennes kalla kropp kom mig att rysa. : Allt var slut. . Jag nedlade sakta på hufvudkudden detta älskade hufvud, som hängde tungt och liflöst å min axel; sedan förblef jag stilla och orörig, lutad mot bädden, betraktarde min Pervenche. Döden hade ej vanställt hennes ansigte. Hon syntes slumra. Jag tillslöt endast hennes halföppna ögon med yttersta spetsen af mitt finger. Det var blott en blå och genomskinlig hinna, genom hvilken hennes ögon ännu tycktes betrakta mig. Sedan nedkastade jag mig på en stol midt emot. Jag beskådade med dystra och hemska blickar denna aflånga form som aftecknade sig under det hvita lakan hvarmed jag hade betäckt min dotter och som vid vaxljusens sorgliga sken föll i besynnerliga och tunga veck. Jag förblef sittande der hela natten, utan en enda tanke, utan att fälla en tår. Jag kunde ej gråta! Stundom hördes på gatan salfvor af skratt och glättiga sånger. Endait då kände jag att jag lefde. Mitt bjerta var förkrossadt. Jag vände mig mot singen med öm och dåraktig oro. Men nej! allt verldens buller kunde ej hädanefter uppväcka Pervenche. Jag ville ej anförtro åt andra händer än mina, att ikläda henne den sista drägten. Hon var lätt och smidig som en hvit slöja. Då jag såg hennes små hvita och fina fötter, kom på mina läppar ett af dessa bittra, tröstlösa leenden som efterföljas af länge återbållva, brännande tårar. Jag tog darrande fötterna för stt kyssa dem innan de lades i svepduken. De rymdes båda två i min ena hand. Det var slutligen äfven jag som lade henne