Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 2

så saart slägtskapen kostar dem en enda vitten, de grymmaste och omenskligaste fiender. Derunder öfverbopade ban mig med smekoch trösteord. Ailt detta tilldrog sig i min barndom. Slutligen en afton blef han för sin öppenhjertighet förvisad huset. Jag gret då jag såg honom gå bort. Det var den enda vänliga röst som Jjudit i mitt öra. Farväl mitt barn, sade han till mig med rörelse. Farväl min lilla blonda ros!s Detta var ett smeknamn som han ofta gaf mig. Sedan tillade han med eftertryck: Om du någonsin skulla blifva mycket olycklig, kom då och tag dim tillflykt till mig; du skall blifva min dotter, förstår du? upprepade han. Min dotter, glöm aldrig det jag i dag tillbjuder dig, farväl! Sedan har jag ej återsett den gode gubben. Här stannade Pervencha alldeles uttröttad. Jag utropade hastigt : Icke ett ord mera. Hvar kan jag Änna deone beskyddare ?, Jaså, du är ej längre ond på mig derför att jag sökt få reda härpå, sade hon i det bon försökte småle. Jag har mycket tärkt efter för att få reda på namnet och adressen. Döm sjelf. Det är nära 8 år sedan. Det är nästan hälften af min lefnad. Jag har länge funderat. Slutligen — nåväl? frågade jag med ängslan. Nåväl, jag har erinrat mig både adressen och namnet. Oaktadt mina 60 år hoppade jag af glädje. Om rågon kommit in skulle han hafva ekrattat åt mig, Hvad skulle jag göra? Jag var berusad, jag var lycklig, jag var tokig. Persenche hide ej velat för mig upptäcka sitt rätta namn. Jag skulle endast anmöla henne för gubben i det Jag påminde bonom om den lilla blonda rosen. Jag känd mig sårad af denna hemlighetsfullhet. Hon såg det, den elaka, men henneg mun förblef docx