Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 2

ten. Hennes panna strålade af en himmelsk glädje. Hon stirrade länge med sina matta ögon på den första raden. Hon förblef orörlig, förstenad, tillintetgjord. Endast hennes ögonlock rörde sig otåligt. En sönderslitande ångest målade sig i alla hennes drag. Konvulsiviska suckar banade sig väg öfver hennes darrande och violblå läppar. Hennes blickar gjorde förtviflade försök att fästa sig på dessa så kära bokstäfver. Ack, hon kunde ej mera läsa dem! Olyckliga unga flicka, — dölen lemnade henne ej ens denna sista tröst! Alla de tårar, som hon ännu kunde gjuta, samlades i hennes ögon som ännu kunde gråta, men hvilkas ljus redan var släckt. Aldrig voro några plågor grymmare, aldrig var någon mensklig smärta mera sönderslitande än Pervenches sista tortyr. Slutligen undslapp henne ett qväfdt rop, hennes armar nedsjönko, hennes kropp böjde sig bakåt. Jag såg att hon skulle falla; jag skyndade dit och mottog henne i min armar, mot mitt klappande hjerta. Sedan. vågade jag ej röra mig, af fruktan att utsläcka lågan i det jag skakade facklan. Jag trodde henne vara död! Kanhända var hon det redan. Men liksom man på den släckta alkohola ser ett flyktigt sken lyste hennes öga af en uppflammande gnista. Hennes läppar halföppnades, för att aldrig mera tillslutas. Det var till porträttet som denna blick och detta andedrag flydde. Hennes själ lyfte sig från jorden i det den sade farväl åt sin kärlek. Hennes sista suck var för honora. Jag fick en knappt känbar handtryckning, men den kom mig att darra, jag förstod den väl. Pervenche sade till mig: Ett snart återseende, min gamle vän !l ÅÄanu länge höll jag den unga döda i mina HTS SUUUUUUINID