Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 2

liknade de blommor hvilka spricka ut och dö på samma dag. Jag syntes på tröskeln, ropande det namn som jag läste genom mina tårar på brefvets omslag. Pervenche vände hastigt hufvudet åt det hå!l hvarifrån rösten kom. Det var hennes namn! Georges hade skrifvit henne till tio gånger under hennes rätta namn, så omsorgsfullt doldt för alla. Tio gånger hade lyckan och lifvet kommit under denna adress, och lika många gånger hade en betjents dumhet bortvisat båda. O, öde! Emellertid begärde Pervenche med sina slocknande ögon detta så efterlängtade bref, hvilket jag höll upp som en segerfana. Jag närmade mig och lade med förtjusning på sängkanten denna talisman. Jag hoppades åter. Redan trodde jag henne räddad. Hennes händer utsträcktes skyndsamt mot brefvet, som hon mottog och lade på sitt hjerta. Sedan ville hon bryta sigillet. Lacket motstod hennes darrande och feberheta fingrar. Hon hade ej styrka dertill. Jag förstod hennes stumma bön. Omslaget föll på golfvet. Jag uppvecklade brefvet. På första sidan hade jag haft tid att läsa dessa ord som förtjuste mig: lag återkommer rik och jag älskar dig mera än någonsin. Intet tvifvel mera, Det var lifvet, det var uppståndelsen som jag hads tillfört min dotter. Jag satte på nytt brefvet i hennes händer som häftigt darrade. Genom en öfvernaturlig ansträngning hade hon upprest sig till hälfBREES