Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 2

har ni ej redan gissat allt. Det är icke ord, ioke en gång tårar som kunna säga er det. Hjertat ensamt känner och kan omtala det, Grymma hågkomst, orediga bilder som inbillningen framkallar för deras ögon som sörja och begråta. Jag ser beständigt denna dödskamp för mina ögon. Jag ser den — jag ryser dervid. Jag kan endast säga er dessa ord — hon är död. Ja min herre, hon är död. Hvarken Gud eller jag kunde rädda henne. Slumpen endast kunde åstadkomma detta underverk, och slumpen ville det en dag försent. Döm sjelf, min herre. Hennes sista stund var kommen; jag hade gått efter en prest, en vördnadsvärd gubbe, hvilken var hos den sjuka lika fort som jag. Då jag kom till porten, lät jag honom ensam gå upp. Förtvitlan bemäktigade sig mig, mitt hufvud svindlade, och utan ledstången vid trappan skulle jag rullat utföre. Under det jag hemtade andan, hörde jag bredvid mig några ord uttalas som anslogo mig. Det var brefdragaren och portvakterskan. Brefdragaren hade nämnt ett fruntimmersnamn. Ännu ett,, svarade portvakterskan; det är det tionde. Jag känner ingen med det namnet. Beständigt ifrån kolonierna, — beständigt Det var ett bref som blifvit tillbakavisadt af hofmästaren och som brefdragaren ännu höll i handen. En hemlig instinkt uppenbarade mig genast sanningen. Jag uppgaf ett glädjerop och ryckte till mig brefvet. I ögonblicket var jag vid Pervenches dörr. Presten höll redan på att meddela henne välsignelsen. Hvad kunde då det stackars barnet hafva haft att bigta? Sin kärlek och sitt lidande. Det var det enda felet, den enda hemligheten af hennes korta lif, som