Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 2

stum. Hennes stolthet tillät ej en gång att jag framdeles skulle kunna uppresa en sten på hennes graf. Emellertid skyndade jag till det anvisade hotellet. Vagnarne kunile ej färdas särdeles hastigt; jag roade mig med satt springa i kapp med dem, till och med förbi dem. Så mycket tycktes mina gamla ben blifvit viga och föryngrade. Det var i förstaden Saint Germain jag skulle finna målet för min vandring. Snart bade jag öiverfarit Seinen, och utan att hvila ett ögonblick genomlopp jag de breda gatorna i detta glest bebodda qvarter. Låt gå,, mumlade jag flämtande och andtruten; mod, gamle springare; om ambassaden lyckas skall du tag: en vagn för att komma hem. Men ack! ambasadörena återkom till fots. 5 ora porten till hotellet var behängd med svarta sorgdraperier. Ack mina Gud! Jag behöfde ej den gråtande betjentens svar för att öfvertyga mig om den bedröfliga sanningen. En af dessa aningar om olycka, som aldrig bedraga, hade redan sagt mig allt. Den ende vän, på hvilken den döende kunde hoppas, hade atlidit föregående natten. Men hvad har då den arma Pervenche gjort himlen emot? utropade jag med förtviflan. ,Hvad har hon gjort, denna oskyldiga varelse, för att af Gud blifva öfverlemnad åt ödets raseri 2a Jag återvände med nedsänkt hufvud tröstlös den väg som jag en stund förut hade beträdt red så glada och lysande förhoppninar. : Litet tålamod,, sade jag till den sjuka, i det jag isträdde i hennes rum. Han är bort rest pi landet på några dagar, goda Pervenche,; hon låtsade tro denua osanning, hon låtsade ej märka min b:dcöfvelse och nedslagenhet. Hvad å:erstår mig nu att berätta? Ack,