Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 1

par mig, han sträcker mot mig sina armar. Han väntar mig der uppe, jag väntar honom här nere. Men på jorden eller i himlen skola vi vara tillsammans. Gud har lofvat mig det, Han skall förena oss., Denna ansträngning, denna yrsel, denna hänförelse hade brutit det arma barnets krafter. Hon föll tillbaka på sitt läger, utan rörelse, utan färg, utan andedrägt. Jag trodde mig hafva dödat henne. Jag kastade mig med ansigtet mot golfvet och utbrast i snyftningar. Långt efter sedan hon återhemtat sig bad jag henne om förlåtelse, utan att våga se på henne. Det är du som bör förlåta mig, hviskade hon med svag och slocknad röst. Jag har bedröfvat dig. Men din vänskap har förblindat dig, ser du väl. Du får ej mera tvifia på honom. Det är ett ädelt och redligt hjerta. Han har ej glömt mig, jag bedyrar dig det. Jag vill att du älskar och högaktar äfven honom. Är det cj så? Jag ber dig. Säg mig att du älskar honom och tror på honom. Hon bad mig, min herre, och j:g. jag sade henne allt hvad hon ville. Se der! Se på honomn, fortor hon, visande på den unge mannens porträtt som hon betraktade med en kärleksfull blick. ,S2 då på honom! Ser han ut som en msn som bedrager och glömmer ?