Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 1

kastade en blick på det ansigte som, sade han, ej borde betraktas af någon annan än honom ensam. Om han skulle återkomma i dag, är jag öfvertygad att han skulle blifva svartsjuk på dig. Jag är säker derom. Du ser således, min gamle vän — om han vore här, vågade jag ej gifva dig detta namn. Du ser väl då, att sedan han är borta, sedan han har rest, känner jag ingen mer i verlden. Då,, utropade jag ofrivilligt, är det ändå sämre af honom att hafva lemnat cr ensam, att hafva öfvergifvit er, att ej en gång hafva skrifvit till er ett enda tröstens och kärlekens ord. Vid denna grymma anklagelse uppreste sig den unga flickan hvit och rak i sin säng, lik bilden af något helgon som blifvit vanhelgadt i sin graf. Hennes panna strålade. En blixt syntes i hennes slocknande ögon. Hon var sublim i sin vrede, sin tro och sin kärlek. — Förtal! du ljuger, du ljuger! Han glömma mig! aldrig! Det är ett helgerån att tro det! Om han lemnat mig ensam, är det derför att det borde så vara. Allt hvad han gör är rätt. Han öfvergifver mig icke, nej han kommer, jag känner att han kommer. Om det ej kommit underrättelse från honom, så är det derför att hans bref förlorats, är det derför att han sjelf kanhända ligger på hafsbottnen. Ja, ibland ser jag honom 1 himlen ; han ro