Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 1

Dessa enkla cech värdiga ord gladde mig; var ej hennes stolthet äfven min? Det är ädelt tänkt, svarade jag, men å andra sidan börja våra tillgångar att tryta. Han hade vänner, ädla och trofasta män; genom dem skola vi få hjelp och hvad som är ännu bättre, tidningar från den bortreste,. Det var med detta tillbud jag tänkte fresta den stackars öfvergifna unga flickan. Jag var då långt ifrån att vänta den sorgsna skakning på hufvudet hvarmed hon svarade: falsk förhoppning, min gamle vän, falsk förhoppning! Jag har icke en gång sett någon enda af de fordna deltagarne i hans nöjen. Han hade sjelf afstått från allt annat sällskap än mitt. Vi utgjorde hvarandras hela verld. Sådan var den lag kärleken ingifvit oss. Viälskade hvarandra så högt. Han hade brutit med sin förflutna lefnad. Hädanefter skulle vi lefva endast för hvarandra. Denna tanke, denna öfverenskommelse kom ifrån honom. Jag samtyckte dertill med glädje. Jag kände, jag älskade ingen i verlden utom den som jag tillbad af hela min själ. Men för honom var det ett offer; han hade vänner, vänner. Verlden och dess buller, ombyte af ansigten och språk, behagade hans ögon och öron. Men hans ögon sågo, hans öron hörde ej något annat än hans Pervenche. Han var svartsjuk om ljudet af min röst, om den hördes af en annan man, svartsjuk om en annan