Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 1

alltför lyckliga att vara qvitt ett barn som ej var deras. Med hvilken omsorg likväl hon dolde sig! Utom hennes älskare, kände ingen henne under annat namn än Pervenche. Slutligen kom den förskräckliga skilsmässan, och sedan denna sorgedag hade lyckan flytt tillika med lifvet. Denna bekännelse hade rört mig på det ömmaste. Jag var stolt att veta henne oskyldig till det enda och naturliga fel hon någonsin kunnat begått. Förlåter icke Gud sjelf mycket dem som mycket hafva älskat och hvilken ung flicka på jorden hade älskat med heligare kärlek än Pervenche? Likväl hade ag i Pervenches berättelse anmärkt en omständighet som föreföll mig besynnerlig. Hon nämde hvarken sitt eller sina slägtingars namn. Hon förbannade dem icke, ehuru hon dertill hade stora skäl. Jag frågade henne om skälet till denna tystnad. Ah, svarade hon med ett leende, det sista jag såg på hennes läppar, det är för det att jag så väl förstå:t dig, ser du. Om du fick veta namnen, skulle du också söka upp personerna, och det vill jag icke. De hafva gjort mig mycket ondt, de hafva sagt och tänkt förskröckliga saker sedan jag lemnade dem. Mina sjutton år äro ej utan stokhet. Jag har handlat så, som jag borde handla. Hvarför då begära af dem en välgerning som, vär säker derom, de ändå ej skulle bevisa mig?