Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 1

enda stöd; men hennes lycka, hennes räddning framför allt! Utan tvifvel gissade hon mina tankar, ty hon berättade mig, utan att jag bad henne derom, sitt sjuttonåriga life historix. Faderoch moderlös ifrån vaggan hade hon blifvit upptagen af sin faders af äpsna slägtingar. Nessa slägtingar hade sjelfve barn. Derifrån alla de tusende företräden, som ej tilläto henne att njuta en -enda dags glädje. Sednare blef henne nådebrödet ännu bittrare. Det varbeständigt orättvisa förebråelser, grymma förödmjukelser. Förgäfves bemödade hon sig att genom sitt arbete betala den lilla plats hon erhöll i huset. Aldrig hade en vänlig röst ljudit i hennes öra. Kärlekens första ord berusade hennes unga hjerta, för hvilket ett sådant språk var okändt, gudomligt. Hennes själ var dygdig, och det var endast hennes slägtingars hårda behandling som kastade henne i älskarens armar. En dag flydde hon från den boning som blifvit heune odräglig. Kärleken väntade henne vid dörren. Hvad hon var lycklig några månader! Hennes älskare tillbad henne. Buketter af vintergröna, som de utbytte om nätterna öfver muren, hade varit deras enda sätt att meddela sig med hvarandra, Hon gömde sig under namnet af dess blommor. Överflödig försigtighet.. Slägtingarne, från hvilka hon flytt, brydde sig icke en gång om att göra efterspaningar,