Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 3

förlåter jag icke. Samhällets hufvudsak är att bilda menniskor, och menniska kan jag vara och till och med bildad menniska utan att häfva läst hvarken historia eller geografi, utan att kunna hvarken räkns eller skrifva (?) likasom det fält kan kallas odladt, som icke ännu är besådt, nen som är stenbrutet och grunddikadt. Menniskan bör läras att kunna reda sina begrepp, förstå sitt språk, känna sig sjelf. Nyckeln ull både Guds hjerta -samt verldens och menniskans exet lemnar oss kristendomen, bibeln. Här lärer menniskan känna sig sjelf, huru hon vet intet, kan intet och är intet af sig sjelf; hvad hon verkligen vet, kan ech är, det har hon af Gud till skänks. Härigenom borttages sjelfviskhetens och egenkärlekens boitensyra, som, om den får stanna qrvar, gör det idlaste säde af mensklig vetenskap och konst ofruktsamt. Mig rinner i hogen ett bref från en skollärarekandidat till sina föräldrar, som vore bondfolk. I brevet voro nyttjade en mängd franska ord, merändels orätt stafvade och orätt använde; men vid hvarje ord bifigedes en förklaring: Det vill säga på värt språk åc. Hvem var höglärd i sina tankar om icke der.ne ? Och bildad om icke han? Hvilken syra lig ieke här vå boten? Säkerligen stode de gamle, af sonen förakiade, öfver honom både i kunskap oeh bildning. Sedan denna bjertats stenbrytning oeh grunddikning örsiggått, trifves det väl hvad sem sås på åkren, ynneriigen då han får välja hvad som passar. Lät: trer ynglingen sitt yrkesstudium, det må röra sig nom teoriens eller praktikens område. Vi se det på åra fäder, hvilkas storhet i tankar och kraft, i utfö, ande vi skåda med häpnad oeh beundran. Deras valspråk var: non multa sed multum. Med mångdöjd, hvaraf kommer ytlighet, vinnes icke palmen. Icke i skolan, nej i lifvet skall man låra. Den vackraste examen lemnar samhållet ingen garanti för luglighet i kallet. Man måste i vattset för att lära imma. Att höja fordringarne i examen öfver en viss gräns är ett misstag; ty bokem lemnas ieke vd 1itgången ur skolan, tvärtom bör just na rätta studium läsningen) begynna. Han lärde nog när kan lärt åsa, att förkofra sig på egen hand, och kan sedan, ju örr dess heldre, få sin dimissionsexamen. Har ban cke lust oeh fallenhet, så är det myekna han tvangs stt lära snart glömt och msd det förra ökas förrålet med hvarje dag. Således efter min åsigt är olkskolans hufvudåndamål att lära läsa och förstå vårt språk, att lära kristendomskenskapen. Detta är srunddizningen, hvarefter det som säs, det är prak. iska skiekligheter, faller i god jerd och bär frukt. ses tn——-X-—