Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 3

panna, ett leende ansigte. Min enda tank varsatt dölja för hemre min sorg och rn sedslagerhet, att låtsa en förhoppning som var så långt ifrån mitt hjerta. För hvarje natt blefvo hennes stackars blå ögon mera ihåliga. Hennes blick var endast en stjerna, bleknande vid morgonrodnadens första strålar, en stjerna som slocknade i de djupa ögongroparne. Hennes färglösa och magra gestalt hade utseendet af en skugga; Pervenche, min Pervenche, var en ofattlig skepnad, färdig att försvinna. Det var endast hennes kropp som ännu bebodde jorden; hesnes själ hade redan flytt till hennes systrar englarne, hvilka hon ibland skådade i sina drömmar och som kallade henne till sig i det de skakade sina vingar. Ofta om nätterna tyckte jag mig höra liksom ljudet af en dörr som öppnades med försigtighet i sängkammaren. Jag hade undersökt väggen — den var tapetserad; der fanns intet lås, ingen öppning. . Jag trodde att jag bedragit mig. Men en natt blef jag väckt ur min lätta sömn af en häftig stöt. Det var som om en kropp fallit i golfvet. Denna gång hade jag ej irrat mig. Utan att tveka öppnade jag dörren. Natilampsns sken tillät mig att urskilja alla föremålen i rummet; Någonting hvitt var utsträckt på golfvet. Jag ryste då jag igenkände Pervenche afdånad. Ofvanför der hon låg tycktes panelsingen vara halföppen; jag stötte till den. Det faans iai muren en lång och smal öppning. Jag närmade lampan till öppningen och upptäckte i djupet deraf porträttet af em ung man. Jag igenkände älskaren som hon begret. Intet tvifvel mer; derifråan kom bullret som jag ofta tyckte mig höra. Den döende uppsteg hvarje natt för att betrakta detta tillbedda ansigte. Denna gång hade styrkan svikit hrane; hon hade fallit då hon skulle öppna den hemliga tapetdörren. Oförsigtiga och dåraktiga barn!