Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 2

talenter deras barn förvärfvat, likväl njuta deraf. Emellertid återkom Pervenche ofta till min bod. Hon gick sällan ut, och innan hon tog sin tillflykt till mig, hade hon nött ut förrådet af sina små skodon. Det var nästan omöjliga lagningar, men som jag ändå lyckades åstadkomma med uppoffrande af mycken tid och myeket arbete. De dagar jag hembar till henne något arbete voro för mig högtidsdagar. Småningom tilltalade hon mig med nägra vänliga ord; jag hade velat betala hvarje af hennes ord med en månad af min lefnad. Man berömmer vissa europeiska kabinetters politik, ack, hvad den var långt svagare än den jag använde för att öfvertyga henne att jag ej tyckte om att emottaga små summor. Det är,, sade jag henne, en stor tjenst ni gör mig med att ej betala mig så ofta. Jag är ej ordentlig, jag slösar bort penningarne på krogen. Gif mig ej några, jag ber er derom, mamsells. Jag sade henne detta, jag, som aldrig dricker annat än vatten. En dag gick jag att återlemna henne några skodon som endast genom den största konstfärdighet, nästan genom underverk, ännu kunde ega bestånd. Jag ringde, ingen hörde. Två eller tre förnyade törsök klefvo liks fruktlösa. Likväl var jag säker att hon ej var utgången. Jag försökte att vrida omkring vredet på låset; dörren öppnades. Jag genomgick alla rummen, klappade på alla dörrar, den ena efter den andra, utan att någon gaf tecken till lif. Slutligen kom jag till sängkammaren. Stig ins, sade en svag och slocknande röst. Med ett hopp var jag inne i rummet; en sorglig aning sammanpressade mitt hjerta. Pervenche låg på sin lilla hvita säng, hernes blekhet förskräckte mig. Döden tycktes redan hafva vidrört denna sjuttenåriga pamna.