Aftonbladet – 3 juli 1855, sida 3

muren skyddat mig för sol och blåst. Jag måste slutligen gifva vika. Min granne portvaktaren kom att säga mig, det endast en dag ännu beviljades mig att qvarstanna. Jag var alldeles förtviflad då han gaf mig detta olycksbud: Ni är ej den enda som tvingas att flytta i dag. Huru då? frågade jag. Det är tårar och bedröfvelse deruppe i första våningen äfven.s Huruv. utropade jag: Hos Pervenche.n Ja kamrat,, svarade portvaktaren, adet har kommit bref ifrån kolonierna. Älskaren måste resa, och mamsell Pervenche blir ensam. Redan i afton blir skilsmessan och afresan. Stackars Pervenche!s mumlade jag, jag har ej mera rättighet att beklaga mig öfver ödet, jag är ej den olyckligaste. Min flyttning var snart gjord; samma afton stod min bod på det ställe den nu står. Knappast hade jag kommit i ordning här, förr än jag fick se en hyrvagn stanna midt emot. Jag såg saker nedbäras, sedan den unge mannen, som kastade sig i vagnen, och vagnen som körde sin väg. Stackars unge man! Han gret, min herre, han get. Jag såg honom länge, Hur han lutade sig ut gehom vägnsdörren och vinkade med handen till afskedstecken. Jag såg upp till balkongen; Pervenche var der; stackars Pervenche!l Det var första gången som jag riktigt kunde se och beundra henae — ack! min herre, hvilken förtjusande englagestalt! Hvit och genomskinlig hy, en mun liten och svällande som en halfutsprucken törnros, blå ögon som strålade genom tårarne hvilka badade de gyllne lockarne af hennes blonda hår. Hvilket ljuft och skönt barn! Hon var der, darrande och bruten, till hälf