Aftonbladet – 3 juli 1855, sida 3

utom var jag ej säker om hon var hemkommen. . Under det jag som bäst funderade härpå, återvände Pervenche förbi min bod och sade helt hastigt: Bär ej igen detta nu — om två timmars. Så snart hon utsagt dessa ord försvann hom hastigt i huset mi.t emot. Hvarför, sade jag för mig sjelf helt sorgsen, hvarför d:tta uppskof? Har hon kanske inga penringar? Jag vill då skynda till henne, men om hon väntar om två timmar, — man bör ej såra hennes stolthet. Låtom således vänta! Emellertid hade hon tillåtit mig att gå till henne. Jag skulle då få se denna fristad som kärleken så länge förskönat, men som nu sedan ett år borde vara för henne ett ödsligt fingelse, en dyster och odräglig tillflyktsort. Ni kan ej förstå min glädje, min otålighet. Litet före 9 såg jag henne gå ut med samma paket som hon om worgonen burit under sin schal. 45 minuter gingo förbi; jag räknade dem på mitt hjertas slag. Slutligen kom hon tillbaka, utan sin börda, liksom förut. Kom — sade hon till mig med en vänlig och behagfull åtbörd. — Jag var i första våningea lika fort som den älskliga unga flickan, som ändå hade sprungit uppför trappan med en gazells lätthet. Det var der mitt gamla hjerta klappade. Vi genomgingo några rum, som sedan flere månader tillbaka voro obebodda, Alla voro städade och väl hällna. Jag höll henne räkning derför, ty jag visste att hon sedan Jång tid tillb-ka var den enda der, tack vare hofmästarens hårdhet, han som nu blifvit fordringsegare. Slutligen införde hon mig i sin sängkammare. Jag ingick med tvekan — med vördnad och bugade mig djupare än jag jag skulle gjort för den mäktigaste konungs tron. (Forin.)