Aftonbladet – 3 juli 1855, sida 3

är, att jag såg Pervenche dö, och att jag älskade Pervenche som fadren älskar sitt barn. Det var ännu icke allt, nöden nalkades med stora steg. Hon var skyldig för två qvartals hyra, och man talade redan om polisbetjening och arrest. Hvad skule det blifva af det stackars barnet? Jag var hennes enda vän, en fattig okänd vän, som ej kunde rädda henne. Hennes belägenhet skulle blifva ändå förskräckligare. Det var ej nog med denna förfärliga enslighet som gjorde henne ett år äldre för hvarje dag. Föreställ er, min herre, en ung flicka om 16 är, ensam, aldeles ensam; ännu mer fattigdomen kom, den skulle döda henne för mig; nej, sade jag, det skall ej ske, nej! Ve första 6 månaderna gick hon ej ut; litet längre fram gjorde hon korta och sällsynta promenader. Småningom blefvo de tätare. Jag märkte det med glädje. En dag märkte jag att hon gömde under sin schal ett litet paket, inlagåt i en silkesnäsduk; en timma derefter återsom hon tomhändt. Ofta gjorde jag nu samma anmärkning. Hvart gick hon då? jag kunde ej gissa dertill. Hofmästaren, som förut hade försett henne med allt hvad hon behöfde, rekade nu att längre lemna henne kredit. Kanhända var det för att uppköpa sina små förnödenheter som hon gick ut hvarje dag; men hvarför då dessa knyten då hon gick bort, och som hon ej hade med sig tillbaka? Jag hade flera gånger ämnat följa henne, men jag hade alltid förkastat denna tanke; dagarne följde på hvarandra, och för hvarje af dem ökades olyckan, husägarens vrede, älskarens frånvaro, den unga fiickans sjukdom och min förtviflan, som ingen märkte, ack, icke en gång hon! En morgon då jag satt vid mitt arbete, såg jag med förundran Pervenche komma ut ur huset. Kleckan var knappt sju;