Men, hvad mer! ödet skapar kejsare och skoflickare. Detta hör i alla fall ej till berättelsen. Hvad jag endast vill omtala, är, att jag fordom i egenskap af artist älskat allt skönt, behagligt och smakfullt. Senare, då jag blef skomakare, har denna smak inskränkt sig till den del af menniskokroppen med hvilken jag alla dagar har att göra. Ja, min herre, det kan finnas talent uti att skära till läder, liksom att huggai marmor! Ingen, bvarken man eller qvinna, går förbi, utan att jag gör mina anmärkningar öfver deras fötter. Då jag någon gårg företager en vandring till de förnämsta qvarteren i Paris, kan jag stå hela timmar framför mina medbröders praktfulla butiker. Skratta, om fiså behagar, jag ger er lof dertill; men denna dårskap följer mig, och det är den som ensam ger mig styrka att uthärda mitt låga arbete. Naturen har nedlagt i mitt hjerta konstnärssvagheter, och dessa slumrande instikter uppväckas till och med hos den fattige och föraktade skoflickaren. Döm då, min herre, hvad jag erfor denna afton! Det var den djupa beundran, den ljutiiga hänförelse som ni erfar vid betraktandet af en tafla af Raphael eller en staty af Canova. Nåväl, ni bar sett dem, ni ser dem ännu. Der äro de, ni har erfarit, ni erfar ännu deras magiska inflytande. Hvad mig angår, väntade jag ända till början af natten deras återkomst. Omkring kl. 1 på natten kommo de båda unga tillbaka. Ölyoks ligtvis var himlen så mörk och mo!nbetäckt, att jag knappt kunde gissa deras närvaro, och jag återvände helt sorgsen till min bod. Fredje dagen derefter gick den unge mannen åter ut, denna gången var den unga flickan med. Hofmästaren följde dem ända till porten under många bugningar. Den listige Cerberus försökte att få se detta hemlighetsfulla ansigte, som äfven denna gång doldes