ren öppnades, den unge mannen hoppade ur, nedfällde med skyndsamhet fotsteget och räckte handen åt en ung flicka, som nedsteg ätt och fort, men som var så väl insvept i slöjan att jag endast kunde urskilja en helt liten, smal oca liflig skugga, som hastigt försvann i huset. Ack! sade jag för mig sjelf, foglarne hafva återvändt till nästet! Jag hade min nyfikenhet liksom portvaktaren har sin, Båda blefvo vi bedragna i vår förhoppning. Hvarken den unge mannen eller den unga flickan syntes till på länge, huset var stängdt liksom gallret till ett kloster. Ingen gick in, om ej i förstugan, och då endast för att aflemna hvad som var nödvändigt för de båda inneslutna, utsökta rotfrukter och friska blommor: Bref biefvo afskickade, och leverantörer gjorde korta och hemlighetsfulla visiter. Aldrig öppnades et hörn af balkongens gardiner. De älskande undangömde sin kärlek och sin lycka för alla obehöriga blickar. Portvaktaren var i raseri. ffter 14 dagars förlopp såg jag slutligen den unge mannen, som för första gängen lemnade huset sent på aftonen. Jag spärrade upp ögonen så mycket som möjligt; fåfäng möda! den unga flickan var ej med. Men älskaren var ej ensam. En yngling, nästan ett barn, stödde sig vid hans arm och höll sig tätt intill sin följeslagare. Båda gingo så nära förbi mig, att jag måste draga mig tillbaka för att helsa. Mina ögon hade ofrivilligt sänkt sig ned emot gatan, och det var då som jag första gången blef varse dessa stackars små lackerade stöflor som nu tyckas leende åhöra mig. Ni skall ej kunna tro, min herre, hvad som föregick inom mig vid denna åsyn; Ni vet icke hvem jag är, ni känner ej min historia, som skulle blifva alltför lång att omtala. Må det vara er nog attveta, at jag ej var född att blifva det jag nu är