stått under detta inflytande, och jag mnedzskrifver berättelsen sådan den qvarstår i mitt minne. Då gubben uttalat de välvilliga orden, hade han balföppnat dörren till sitt snäckskal. Jag hade. kunnat mita det med ett enda steg. Nåväl, jag var i denna koja, som den fattigaste vilde skulle hafva föraktat. Längst in var en dålig säng betäickt med ett urblekt blått täcke. I midten en liten gjuten spis, der qvällsvarden kokade i sin lergryta. Omkring alla fyra väggarne voro upphängda gamla skodon, med samma symetri som det hade varit gamla vapen; och på golfvet en hög af gamla skor, stöflor, läder, uppstapplade på hvarandra lika pittoreskt som en kedja af Alperna eller Pyrengerna. Ni tillåter mig att fortsätta mitt arbete? sade skoflickaren, i det han sköt fram en pall, på hvilken jag machinmessigt nedsatte mig utan att svara ett enda ord. Nyäökenheten, förvåningen gjorde mig stum. Hvad min värd angår, återtog han sin läst, sin becktråd och sin spannrem samt började med samma allvar som Eneas, då han berättar för drottning Dido sina reseäfventyr. Allt detta återkommer för miit miane dunkelt och otydligt sm en dröm; men jag tror dock att det var ungefir på följande sätt som den gode gubben berättade mig den utlofvade historien: Jag har icse alltid haft min bod på denna sidan af gatan, nej, min herre, det är blott för några månader sedan den stödde sig mot murarne af det vackra huset midt emot. Man fann att jag mis-prydde det med mitt graunskup, och segaren har förvisat mig derifrån. Det hus, till hvilket jag tagit min tillflykt, skyddar il!a mitt stånd, som skakas af hvarje vindstit; hvarje stormil kommer det att svigta, det skall slutligen komma en som skall kull