punkten kan naderrättelsen vara välkommen för både pressen och allmänheten; men dersmot kan med skäl frårss på hvad sätt hr Isberg förbrutit sig, att han skul!e bliva veluklet för det medömkans leende, sam oumera är den enda käcsla harmed nationen äser styrelsens vanmäktiga bemödauden att ur gratven upp kalia förfiutova tiders vålnader, ty någonting annat är och förbiir ändå icke adelskapet i våra dagar. — Vi anse 0ss skyldiga att nämna, det vi i förra veckan mottogo en insänd artikel, med uad rskrnfi sR:d. at Väktareno, försnledd af hvad vi don 21 siatlidne Juni yttrade om Väktarens, efter våra åsigter högst betänkiga doktrin om embetsmännens ställning till gina chefer, med anle ning af den beryktade skrapon soma Upsala universitetets kansler tillslat :vå af dervarande juridiska fakultetens tofessorer. Då vi, efter hvad vi förut tilsnsagifv.t, icke kuana tillåta andra tidningsredsktoner att öfverlytta sina mot 033 förda po!cmiker i sårt eget blad, hvarigenom smart sagdt all diskussion med andra tidninar skulle för os8 om5jliggöras, så har nu oVäktaren, sisom skäligt, inrymt sin polemik i Bitt eget biad, och det tillkommer oss att av i vår ord upptaga den till besvarande. Väktarens artikel är egentligen en reklamation mot vir uppfattning af särdeles två puakter i havs föregående artikel. Den första er haus pistiends, att embstsmannaståndet i land har en vida mindre grad af osjelfndighet än i de nordamerikanska fristaernan, På våra anmärkninga: mot detta beynuerliga påstående svarar ,Västaren med stonen af ett uttryck, som förekor.rmer ned i hans första artikel, af innehåll att embetsmannen 1 Ryssland visserligen ytterst beror af envåldsherrskarens godtycke, men att shan docx der kan egna sig åt det allmänas tjeust med uteigt och förho: psing att på leawa bana i vanliga fall hafva sin framtida utkomegt och bergnings. Detta särdeleg mörka och skru vade uttryck förklarar pu Väktaren, 5, ätt de ryska embetemänven ej ombyt:s såsom i Förenta Staterua eller England efter vexlingena af de politiska partierna som sitts vid statsrodret. I sanning ett eget språkbruk att kalla detta för sjelfständighet! Det failer således icke Väktaren, in, att en redlig mans samvete kan nödga honom att sjelf uppgifva ett embete, usder hvars skötande hsa är utsatt för tusen vexationer af nyckful!la och despotiska chefer, kanske oftast tvungen att köpslaga med sin rättskänsla föratt undgå förjelser och afsättning. En sådan ställning xallar Väktaren mindre osjelstämdighet.. Nå ja, hvar och en har sin smak. Deu andra punkten rörer sjel!va värdet af an ministerstyrelse fom medför embetsman: avns afsittlighet. Vi hade af ,Väktaromen patetiska utrop, att det fordras en bög grad af patriotism ra. m. ör stt trifvas i Bamhällen med parlamentarisaa former och embetsmannaafrvättlighet, samt t hans yttrande att Sverges utveckling mnärmast går i riktningen åt de parlamentariskt styrda staterna, trott oss kunna sluta att har :nskade embetsmännens efsättlighet i någon vidsträcktare grad än den närvarande g:uad lagen meduaver. Vi trodde så mycket mers på befintligheten af en sådan önskan, som ;Väktaren sjelf så oändligen rörande yttrar it samhällete väl är för dyrbart för att dess angelägenheter må kunna l-mnas i händerna 1å de ovilliga eller tredskandes. Och såsom ov UVige och tredskande har ju kansleren skrapat le juridizka professorerna, ehuru väl det för ögon ej fulit är klart med hvad feg det skett, då vvilbgheten och tredskheten endast bestått deri att de efterkommo H. K. H. kanslereng nådiga befallning, men dristade att hos K. Maj:t öfverklaga densamnmz, alltefter ien besvärshänvisning kansleren sjelt i nåder meddelat, samt derefter af trycket låtit utgifva handlingarne i målet, hvilket enligt Väktaren isynnerhet lärer vara till fördel för kanslergembetet. Väktares bedyrar ru, att han icke önskar någon vidare utsträckt afsättligset för embetsmännen, och stödjer sig dervid på några yttranden i sin föregående artikel, hvilka han förebrår oss hafva uraktlitit att sitera, nemligen att han ej ville afgöra om en iministerstyrelses välsignelser äro så siora att ie förtjena det rog dyra offret af oberoendet och sjelfständigheten hos em hel embatsklass. Vi äro skyldiga att nämna detta, men vida konseqventare synes det oas hafva varit, om ,Väktaren åtminstone önskat rätt för kanslersn eller bans sakreterare att efter eget behag afsätta universitetzprof:ssorerna, för att der alltid bafva att pårökna villiga tjesares en rättighet hvarigenom välsignelserna af kanlersstyrelsen för vår högsta bilduieg utar tvifvel skulle blifva mårgdubblade. Vi kunna, sedan Väktaren sjelf ånyo upptagit detta ämne, icke undgå att anmärka det försåtliga deri att helt ogeneradt ställa våra universitetslärare på samma embetsmannalinie med de politiska, diplomatiska eller administrativa embets:nän som i parlamentariska länder ombytas vid ombyte af regeringens chef. Vill Väktaren verkligen inbilla svenska folket att ungdomens Järare höra till denna embetsmannakategori, eller tror han sig deri lyckas? Kaa han uppgifva något land, der bildtingens vårdare godtyekligt bortköras? Den högsta sanningen oeh dess tolkare stå i alla länder öfver de politiska partiernas. vexlingar, liksom de borde stå öfver den råa behaudlingen med ridpiskan, äfven om uttryeket endast tages i figurlig mening. För öfrigt tycks författaren i Väiktarenn, underbart nog, bättre bekant med embetsväsendet i Ryssland och andra länder än i Sverge. Trorhan då verkligea att en departemextschef eller kollegiipresident i vårt land kan ålägga förordnandea att bestrida tjenster mot den tillförordnades eget begifvande, eller Nl srt br ÅR Sr BEE DA MKR ER NAR