Aftonbladet – 3 juli 1855, sida 1

Och gagulösa preussisk-österrikiska striden, i i hvilkea Wienerkabinettet, för att förlusta verden och lugna vestern, söker att vinna Preussen och tyska förbundet för xdepterande af de fyra punkterna i samma anda och mening som Österrike, medamåter Preussen håller fast vid Aprilfördraget och liksom den ryska depeschen af den 30 April skiljer zxellan de båda första punkterna, såsom berörande ett tyskt intresse, och de två sednare, såsom endast sammarbängande med det allmänna europeiska intreaset, midt utd:r dessa tråkiga och ändlösa depeschetrider, hvilka på sin böjd de diplomatiska lösdrifvarne kunna följa med något intresse, var utkommandet af Det nittonde århundradets historia efter Wienerfördragen af G. Gervinus en riktig politisk-litterär vederqviekelse. Hvar och en erinrar gig det ofantliga uppseende som inledningen till denna bok gjorde för ett par år sedan, De tyska regetingarne gjorde sig det onödiga besväret att genom processer och konfiskationer öka den stora utbredvisg af boken, somoden äfven eljest skulle erhållit. En kort öfversigt af det första bandet at sjelfva historien skall måhända vara välkommen. Det blir dervid tillfälle att beröra ett ämns som har specielt intresse för svenska lägare. Denna första del, sem är dedieerad till de tyska historieskrifvarses nestor, Schlesser i Heidelberg, emfattar tre kapitel: I. Bourbonska restaurationen; II. Wienerkongresson; II. Reakiionerna från. 18:35 till 18:0.. Detta sista kapitel har tvenne afdelningar: 1. Förberedande andliga åtgärder; 2, Osterrike. Vi ekyoda oss för denna gång till Wienerkongressers förhandlingar, på hvilkas godtyckliga, ofta onaturliga och med. folkens bes hof och intressen i den klaraste moteats stående resuliater dem nuvarande sakernas ordhing eller rättare sågdt oordning uti Europa bvilar. Äfven Sverges och Norges öde har der spelat en rol, och genom meddelande af hvad Gervinus utforskst -och tänkt deröfver kan läsaren-fö en måttstock att bedömma det öfrigss värde, hvartill jag förbehåller mig ett vid tillfälle få återkomma. Vi gå sålunda för denna gång förbi utvecklingen och ombildningen at de öfriga europeiska statsområdens, t. ex. det. intressanta bestämmandet af Frankrikes omfång, som redan i Pariserfreden erhöll tillbaka sina beåittningar af 1792 med de flesta kolonier som det hade förlorat till England, Portugal och Sverge, emedan Bourbonerna och Talleyrand redar i Parig hade börjat hvad de sedan i Wien fortsatte, att retaga och visa icke en beregrads, utan en allierads hållning. Och liksom Frankrikes omfång, så voro ätven de fyra sogerrika makternas samt derzs bundsförvandters och skyddlirgars skadeersättningar, fördelningen af de länder som blifvit tsgnaa från Napoleon, redan förut beslutade i Paris och London. Hvad staterna af andra erdningen angår, så var det fyra som skulls återupprättas eller omsksapa2s i nya förhållanden, och för hvarderacaf dessa förutsattes då skyddet af en bland stormakterna sågom någonting naturligt. Sverge stod under Rysslands: befrämjande gunst (vi skola straxt få se huru författaren uppfattar denna gunst), Holland under Englands. Frankrike sökte stilla Sardinien, Österrike Neapel och Sicilien under sit inflytarde. Preussen skulle: redan då fått Tyskland under tina vingars skugga, om det hade handlat såtom stormakt och efter politiska motiver; — bm det hade förstått att handla, säger Garvirus bittrare och riktigare. i I Sverge och Neapel måste sakernas nya ordning genomföras med vapenmakt. Napoleon hade-efter freden i Tilsit (Juli 1807) med oförlåtligt lättsinne beröfvat Frankrikes gamla allierade Sverge Finland, hvilket han 188 öfverlät åt Ryssland: Det berättas sedermera huru det med halsstarrig blindhet förda kriget föranledde Gustaf IV Adolfs afsättning och huru der nuvarande trenföljden blef erdnad. Genast från det ögonblick då Bernadotte blef utkorad till tronföljare hade han sträfvat att till ersättnisg för Finland bringa sitt blifvande rike Norge såsom hemgift. Fördraget i Petersburg (den 24 Mars 1812) försäkrade kohom om besittningen af Norge, hvartill England sedan ehuru ogerna gaf sitt bifall, och hvilket det sedermera ångrade. Ryssländ vanns genom svenska kronprinsens kordiala beteende vid dem personliga sammankomsten i Abe (Augusti 1812) äfvensom gehom haus trogna fasthållande vid alliansen, hvilket besparado Ryssland en armå i. Finland, samt slutligen det tålamod, hvarmed han uppsköt eckupationen af Norge, hvilket gjorde att Ryssland 3 annat håll kunde disponera dem hjelpkår tom härtill skulle behöfts. Så gynmmade då Ryssland alt framgent Berhadotte, oaktadt hans underhandlingar med Napoleon i slutet af Maj 1812, då han 3 andra kgidan var i allians med Ryssland och England, oaktadt hans oklara hållning i kriget mot Frankrike, hans neutralitet 18515 och slutligen eaktadt de tyska patriotermashat emot honom. Danmark måste i Kielerfreden afträda Nere, och Tyskland kunde lyckönska sig till en förblindelse hvarmed dena danske konungen. böll fast vid Napoleen; — det-hade eljest måst betala det offer. som Danmark sålunda måste brings, genom: förlusten af dyrbara besittningar i Nord-Tyskland. Nu erhöll Danmark 1 Kielerfreden endast Svenska Pommern och Riigen jemte löfte em ytterligare ersättning för Norge, hvilken ersättning det dock förverkade genom att understödja norrmännens uppror. Det måste slutligen nöja sig med em summa penningar och med den del af Lauenburg som från Hannover hade tillfallit Preussen, hvaremot Preussen erhöll Pommera och Rigen, Gervinus skildrar derpå i få men innehållsrika ord det norska upproret, det enda exemplet då för tiden att ett foik vågade motsätta