Aftonbladet – 2 juli 1855, sida 2

Hvad mig angår vet jag ej hvilken sdunkel kärela af nyfikexhet qvarhöll mig på stället, men jag dröjde för att se hvad ban ämnade göra. Smart kom han tillbaka, bållande i nanden någonting glänsande, som han aftorkade msd särdeles omsorg. Jag gjorde en åtbörd af föruadran; det var ett par lackerade stöflor. Ett par lackerade stöflor i demria nedrökta bod, det var liksom en dyrbarhet från Saint-Germain skulle förirrat sig till Les Halles. Gubbexs räckte ut siz krökta kropp ur boden och upphängde stöflorna på en spik i brädtsket. De hängde der framför nina ögon, och jag vet ej hvilker hemlig instinkt tvingade mig att betraktas dem. Stöflorna voro underbart små och hade en. prydlighet utan like. De skulle hafva kunnat dansa i kos aurg Popocambous turkiska sko, de; skulle utan möda gått utampå Cendrillons ramnakunniga tofflor. Mina häpna, brydda, nyfikpa blickar, irrade ifrån skaftet till foten, ifrån foten till skaftet. Skaftet var em korallgren, foten skulle hafva fördunklat glansen af em agatperla. Em knuten hard skulle knapt: ått rum i dem trånga öppningam. Fotknölen hade omkretsen af en fogels hals. Ingenting så stolt, så behsgsjukt som hälen. Den skulle kommit sjelfva chevalier de Lauzun att snafva i Trianons park. Ingenting så djerf:, så högformigt, så fullkomligt som denna vrist, fill hvilken måttet syntes tsget af Venus då hon utgick ur hafvets sköte, Sulan skulle ej kunnat betäcka ett liljeblad. Och spetzen affotea sedan, icka rurd, icke spetsig, icko fyrkantig. Nej, en okäsd aristokratisk, beundransvärd form. Klingan af en dolk, näbben af en svan, hufvudet af em. grön huggs orm. Det hela hade jag. vet ej hvad för något behagfulit, smånäpet, skälmaktigt. Helt säkert voro dessa stöflor en nyck, ett inbill ningens foster, en omöjlighet, ty em mans