Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 2

minstone hålla sig uppe. Detta arbete skulle blifva förgäfves. Daggryningen till den 28 Jan. öppnade åt alla sidor utsigten öfver ett isbetäckt haf. Hoppet att nå Carlsö var ute. Isen dref ät norr och förde båtarne med sig. I samma mån som faran ökades, ökades ock ifvern att, genom den af större och mindre lösa stycken bestående isen, arbeta sig närmare land, för att sålunda i förbifarten åtminstone nå Vestergarns utholme. Dagen var kall, men svettperlorna i pannan vittnade om arbetets ansträngning. Isen var falek, och man bedrog sig ofta på de flytande isstyckenas fasthet och sammanhang; men båtens närhet och vissheten att hvar och en var redo att våga sitt lif för den andre gjorde en hvar trygg. Modet var orubbadt, krafterna sveko icke beller. Det ena lifvades, de andra stärktes genom åsynen af den välkända stranden. Man kunde se de större byggningarne å Klintehamn; men derifrån kunde ingen räddning väntas, det insåg man väl. Näst Gud var det egen omtanka, egna ansträngningar som skulle bringa räddningen. Och rastlöst, rastlöst fortgick arbetet, till dess åter en hemsk vinternatt. omsvepte de ihärdiga kämparne och för deras syn gömde de kära bygderna. Natten fick ej afbryta arbetet, men försvårade det. Vakarne, remnorna, hålorna doldes af mörkret. Vidden af den fara, i hvilken våra postförare redan nu sväfvade, inses endast af den som sjelf erfarit eller sett huru svårt eller omöjligt det är för en båt att arbeta sig igenom djup issörja eller flytande isstycken. Att i sådant fall medelst rodd framskaffa en större båt är ogörligt, och söker man med båtshake eller stänger fäste på något isstycke, så viker detta undan, utan att någon framfart tillskyndas båten. Är båten ej för långt aflägsen från land, så plögar hjelpen: stundom gifvas sålunda, att några raska karlar begifva sig ut från stranden eller den landfasta isen med en liten -flatbottnadbåt eller flat-täska, hvilken sedermera öfver den svaja eller styckade isen fortskaffas med tillhjelp af medbafda bräder, hvilka vexelvis utläggas på isen för att bereda bärning åt flat-täskan och, på si dorna om densamma, gifva säkrare fotfäste åt dem, af hvilka flat-täskan på detta sätt långsamt och mödosamt framsläpas. När flattäskan kommit nog nära den i issörjan fastsittande båten, kastas till denne sednare ena ändan af en i flat-täskan medhafd tross. Vid trossens andra ända, sam är fastgjord på stranden eller den landfasta isen, spännas hä