Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 2

tid vistats i Sverge och talade svenska språket obehindradt. Den 26 Jan. anträddes färden från Enggjerdsudden sålunda, att den större båten ställdeg på slädar för att öfver den landfasta isen af 2 par hästar fortskaffas. Den mindre båten släpades af besättningarne. Man ville i det längsta fortsätta sålunda. Men isen brast under de främsta hästarne. De räddades dock. Hästar och slädar återsändes. BEåtarne framfördes till iskanten och sattes i sjön. Men snart blef vinden mattare, och isen började åter hota. Man vände derföre, och lade på aftonen till vid Grankulla. Den 27 Jan. kl. 4 på morgonen gaf man sig åter af. Den mindre båten, ehuru ock nyttjande sina egna segel, var medelst en tross förenad med den större båten, som sköt hårdare fart. Med frisk kultje styrdes kurs på stora Carlsö, dit man hoppades hinna innan aftonen. Allt tycktes lofva det bästa, och man talade om att få dricka sin morgonhalfva i hemmet. Till följd af det flere dagars vistandet på Öland hade proviantförrådet sammankrympt, och i hopp om lycklig och snabb öfverresa hade man ej velat anlita krediten för att på Öland förstärka detsamma. Det var nu beräknadt för knappt 2 dygn. Hvad särskildt bränvin angår, så medhades inalles omkring 3 qvarter (34 kanna), visserligen ett ringa förråd för 8 man; men man hoppades, som sagdt, snar ersättning i hemmet. Så fortgick färden under glada samtal emellan de båda båtarnes besättningar. Mot aftonen kallade Wallin, som i den större båten satt vid rodret, sina båtkamrater akterut och visade dem 3:ne ljus, dem han och äfven de tyckte sig se brinnande i vattnet under den tross som förenade begge båtarne. Det är bekant att umgänget med dethemlighetsfulla hafvet föder benägenhet för öfvertro. Likväl fästade våra resande ingen vigt vid den omtalda synen. Af det som sedermera hände fick densamma betydelse nog; I skymningen började man erfara den obehagliga känslan af snärjande is eller sörja. Man hoppades likväl att detta ingenting särdeles skulle betyda, och att man snart åter skulle komma i fritt vatten. Detta hopp försvann så småningom. Omkring kl. 8 suto båtarne fast i sörjan. Vinden gick från sydvest om på sydost. En dyster vinternatt, höljd i mörka moln och alltmera blåsig, sänkte sig öfver dagens glada förhoppningar. Under hela natten arbetades för att genom sörjan och isstyckena komma närmare land eller åt