Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 2

Kölden hade varit så stark, att redan kort efter midnatt kunde man gå omkring båten. Man trodde sig vara nära Gnisvärds fiskläge, och fråga väcktes om att lemna båten och på: den nybildade isen bege sig åt landet. Men: tanken på de tunga postväskorna och de möjliga faror, dem man i dunklet mindre kunde förutse och värja sig emot, föranledde det beslut, att blifva stilla till dagningen. Wahlgren likväl, som hade slägtingar och bekanta i Toffta, skulle emellertid söka att uppnå stranden, för att skaffa mat. Han gaf sig af, alltjemt med en båtshake pröfvande isen framför sig. Löfqvist följde honom. Wahlgren hade ej gått långt förrän han af båtshakens nedglidande fann, att han stod vid randen af en vak. Ropande underrättade han sina kamrater derom och vände åter till båten. Den äfven återvändande Löfqvist kastade sig ned jemte båten. En hemsk aning genombäfvade de öfriges hjertan, men intet ljud gick öfver deras läppar, Från ynglingen deremot hördeg några orediga, osammanhängande ord om bang. syskon, hans arma moder. Snart reste hat sig dock åter och steg utan hjelp in i båten. Efter få ögonblick och, som det tycktes, utan plågor slutade den unge Löfqvist si:t lif. Hans lik lades jemte gesällene. Det häfvande modershjertats, de värnlösa syskonens böner för den kärleksfulle sonens, för den älskade broderns räddning hade blifvit körda, men på detta sätt. Efter en lång och mörk vinternatt började dagen, d. 30 Jan., gry. Otåligt riktides den spanande blicken mot den, såsom man säkert trodde, nära stranden. Och det blef full dag. Men intet land syntes — intet! Vind och ström hade fört de kämpande fjerran derifrån. Man tyckte sig se en skymt af Stora Carlsö, men var ej säker derpå. Och likväl hade man trott sioden räddande stranden så näral Det var förförligt att så svikas af denna förhoppning. Den fasaväckande upptäckten helsades döck med tystnad. Intet ord af tvifvel eller förtviflan, ingen klagan. Men till hemmet, till fäderneön fick nan ej nu ställa sin håg, Man vände sig mot vester, för ätt hinna Öland eller fasiiandet. Och i denna riktning fortgick vandringen hela dagen. Men vid dagens slut kände man emellanåt behofvet af hvila. Man lade sig då i båten, tätt och trofast slutne till hvarandras sida, för att sålunda i den isande kölden likasom meddela hvarandra lifskraft och lifsvärme, :