Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 2

sinnar man att de åtta, för sin räddning kämpande deltagarne i denna bön ej befunno sig längre från land, än att de kunde se byggningarne å Vestergarnshamn, ja tyckte sig kunna skönja å landsvägen vid stranden framilande åkdon, och att de ändå för närvarande måste anse all hjelp från den nära stranden omöjlig, så fattar man högtidligheten af denna enkla gudstjenst. Efter den förrättade bönen anträddes vandringen, med friskt mod och ännu obrutna krafter. Men med de redan förut fåordiga samtalen var det från denna stund slut. Intet ord vexlades, som ej hade afseende på det för hand håfvande räddningsarbetet. Liksom genom en tyst öfverenskommelse gömde map sorgfälligt inom eget bröst sina irrande tankar, sina känslor af hopp eller fruktan. Der isen var fast och säker, der gick färden raskt framåt; men stundom var isen så svag; att den brast, stundom påträffades vakar, der man måste inskeppa sig i den lilla båten och taga till årorna. Isen tycktes få allt starkare fart, och snart hade man drifvit förbi äfven Westergarnshamn. På aftonen var man likväl nära Tofftastranden, möjligen knappt en sjömil aflägsen derifrån. Man kunde se folket i land köra upp släke från sjöstranden. Men nu var det slut med isen. Båten sattes ut i sörjan. Den var temligen liten för att bära 8 man jemte de 3:e medhafda ena hvilka man med vanlig, osviklig trohet och samvetsgrannhet bevarade. Sörjan var dock så omedgörlig, som sökte man ätt ro i en sandhög. Den stelnade ock alltmera i den allt starkare kölden. Allt flera stjernor tände sitt ljus i den kalla vinterqvällen. Då upplyfte gesöllen, som hela dagen sutit tyst och sluten, sitt hufvud. Hans öga riktades på de tindrande himlaljusen. Se, hur ljust och herrligt det är deruppe i salen! Låtom oss gå in, hellre än att sitta härnte och fara illal!, Så yttrade han i yrsel, men med klar och redig stämma. Sakta sänkte han åter sitt hufvud och satt stilla qvar på toften. Nu dog gesällen,, underrättade Wallin, seende sig tillbaka. De öfrige ville ej tro det. Wallin hade rätt. Gesällen hade inträdt iden ljusa salen. Han satt ej mera derute och for illa. Hans efterlemnade reskamrater utsträckte hans lik i båtens framstam. Men i den stora salen härnere, der desse ännu väntade räddning eller döden, blef det allt kallare. De gnistrande norrskenen, de dallrande stjernorna veko så småningom. Det blef mörkt,