Aftonbladet – 29 juni 1855, sida 2

ämnmad till en skänk åt kejsar Napoleon och: kommer försök att anställas med Hönom i Vincennes; den mindre är bestämd åt konungen af Belgien. ——— —nn — Jönköpings stads kyrka kommer att förses Med en värmeapparat enligt derom nyligen fattadt beslut på allmän sockenstämma. — — Porträttsamlingen på Gripsholm har i dessa erhällit en dyrbar och talrik tillökning: af H. M. Konungen: amiral Chapmans porträtt; af hoffröken Adelaide Piper: morianen Badins; af öfverkammarherren grefve Oxenstjerna icke mindre än nittiofyra porirätter, hvaribland företrädesvis äro anmärkningsvärda: konung Gustaf II Adolf, prässad i läder och förgylld; konungarne Eric XIV, Carl IX, Carl XII, Adoif Fredrik, samt drottning Lovisa Ulrika, helfigurer i miniatur, utmärkt vackra ; drottning Hedvig Eleonoras stamtafia med 63 porträtter i miniatur, åf Utterbjelm ; kronprinsen Carl August, bronserad gipsmedaljong ; romerske kejsaren Maximilian 1 T 1519; kejsar Carl V:s gemäl Isabella af Portugal 1539; Filip den sköne, konung af Castilien 1506, samt Margareta, hertiginna af Borgund 1426; dessa fyra istoämda utmärkt sköna samtida målningar på trä; E. Gänther, bertig af Slesvig Holstein; Biron, hertig af Curiand; fältberren Gustaf Baners enka; bofkansleren, generalguvernören öfver drottning Christinas domäner J. L. Oliveerantz; öfverståtbållaren frih. J. A. Lan-singshavsen; Johan Jacob Björnstähl, bronserad gipsmedaljong; den 136-årige stovaktaren Henrik Finne vid Kungsöhr, som lefvat från konung Eric XIV:s tid till och med konung Carl XI:s regering och af den sistnämnde särdeles väl och nådigt ansedd, fl. (P. T.) — Vi finna med ledsnad att vi ej fullt lyckats i våra bemödanden att fullt lugna landsortspressen med afseende på brefkartornpas ipphörande, i sammanhang med der inom få dagar inträdande postreformen. Det är godt och väl, svarar mau, att postservisen, utan den lilla kontroll postkartorna erbjuda, går med ordning och godt skick i andra länder, och ifven i hufvudstaden, der posttjensterna äro anförtrodda åt routinerade embetsmän. Men i landsortsstäderna, der postkontoren äro upplåtna till försörjningsanstalter åt gamla afskedade militärer, som, i saknad af både vilja och förmåga att sköta sina sysslor, för en spottpenning låta dem besörjas af den första bästa de träffa på gatan, — vid dessa postkontor, der allmänheten redan nu är illa betjemad, oaktadt någon kontroll ännu finnes, huru skall det nu gå, menar man, då äfven denna lilla trygghet försvinner? Vi förbise icke vigten af denxa invändning, som innehåller den skoningslösaste dom öfver det rådande befordringssystemet till dessa tjenster. Så långt her det då gått, att allmänheten förlorat förtroönidet till hela postinrättningen, derföre att regeringen degraderat dexna vigtiga administrationsgren till en sinekur för gamla män, som icke hafva något intressö för dest åligganden! Onekligen är redan den omständigbeten att sådana misstankar kunna uppstå, ett stort ondt; somi sannölikt skulle väcka hvarje annän regerings lifliga uppmärksamhet. Viäro emellertid öfvertygade, att de hittills öfverklagade oordningarne på postkontoren i vissa af våra landsortsstäder, äfven med hittillsvarande personal, snarare Kofmima att minskas än ökas genom reformen, och skulle det hända att vi i denna förboppnig misstaga oss, skola vi blifva de första att erkänna det. Men sedan landsoörtspressen nu en gång så högljudt uttryckt sitt misstroende till postverkets närvarande förvaltning, gjörde dess medlemmar väl att hvar i sin ort med noga uppmärksamhet följa postmästarnes sätt att uppfylla sina skyldigheter och utan menniskofruktan framlägga förkummelser eller underslef, hvarhelst de visa sig. Sådant kan dock icke på längden egs rum utan att röja sig. En kommande riksdag skall, såzom vi hoppas, taga steget fulit ut med postreformen och uttryckligen låta regeringen veta; att den önskar och fordrar att en för det allmänna så vigtig inrättning som postväsendet hädanefter måtte förses med personer, som hafva skicklighet och vilja ati uppfylla sina åligganden. En sak bör åtminstone kunna tillvägabringas, nemligen ett beslut att ingen embetsman på ståt och med ordinarie lön hädanefter må tillåtas draga pension från ett annat verk, hvarifrån han tagit afsked. Få våra öfverstar, majorer och kaptener ej vid postluckan fortfara att draga sina qvartaler från armåns pensionskassa, så blifva posttjensterna förmodligen mindre lockande för de högvälborna eller välborna veteranerna, ch mera tillgängliga för den anspråkslösare klass af embetsmän, som är uppfostrad i de enfaldiga begreppen att när man fått en lön måste man äfven sköta sysslan.